Jag vet inte varför jag inte tar mig tiden att göra detta oftare. Att vara helt tyst i skogen, förbereda ett spår, hämta hund. Gå en promenad utan krav men tillsammans. Lyssna på ingenting utom naturen, säga ingenting.

Sedan låta min hund göra det hon visat sig älska mest – använda nosen. Ta spåret. Många gånger tror jag att vi är vilse men så visar det sig att det är vi inte alls, hon vet mycket bättre än jag vart vi ska. Var spåret jag lagt för bara en timme sedan går. Jag tänker för mycket, tänker jag.

Varför gör jag inte detta oftare? Jag vet inte. Men det känns bra när jag väl tar mig tiden till det. Det behöver ju inte vara svårt. Gun har bara gått 6 (?) spår men jag har kunnat försvåra fort och utan problem. Det är skönt att veta att hon får ut extra av promenaden. Jag gillar ju den tanken i stort – aktiviteter som lika väl kan hända bara på grund av att jag ändå ska ut med henne. Oavsett om det är spår eller tricks. Vi gör det på promenaden. Helst ska det nästan aldrig vara krångligare än så att aktivera sin hund.

Och spår är väl ändå extra nice eftersom man inte KAN hålla på och tjata och greja. Alltså, bevisligen vet hon bättre än jag vart vi ska. Då vore det ju urbota korkat av mig att lägga mig i.

I onsdags tog hon 300 meter med 2 vinklar/svängar och 2 apporter. Genom blåbärsris och fallna träd och pinnar. Fullt fokus, ner med nosen, visa vägen. Det är fasen magiskt. Och jag hänger bara på, försöker sluta tänka så himla mycket och lita på henne. Hon kan.

Jag ser fram emot att fortsätta spåra, se vilka svårigheter som komma skall. Fortsätta utvecklas. Det är fint att en endaste liten hund kan få en att gå från att tycka att spår är pisstråkigt till att spår är underbart.

Nu: helg. Brogille och sedan fira födelsedagar. Blir fint!