Jag är TRÖTT på debatten om trubbnos. På båda sidor. Extremt trött på att bli hatad för att jag vågade visa mig på sociala medier och tävlingar (ve och fasa!). Även extremt trött på folk som försvarar aveln in i det sista, kommer till det. Men angående kategori 1: vore det verkligen bättre om jag gömde honom hemma, gav honom det ”soffpotatis”-liv många gör – eller om jag bara sket i att göra saker med honom eller?
Minns när Bulten var extremt sjuk och jag hade bokat tid för avlivning och en tjej kommenterade en bild på Johnny. Skrev att jag borde skämmas, att jag inte borde ”göra reklam” (what) för en så sjuk ras och att det allra bästa vore om jag avlivade honom. I förebyggande syfte. Och för att andra inte skulle få för sig att skaffa. Bara så. Tog sig friheten att inte bara döma mig på en bild, utan dessutom föreslå att jag skulle ta livet av min familjemedlem för att inte ”sprida sjuka ideal”. Ska kanske nämna att hon hade kinesisk nakenhund. I Sverige.
Jag vet inte vad hon hade för fel i huvudet, för oavsett Bultens sjukdom så är det ju så fruktansvärt jävla elakt att skriva något sådant. Alltså, jag grät och grät och grät. Jävla svin.
Å andra sidan förstår jag henne. Att mista sin kompis på grund av att dess kropp framtagits efter ett speciellt (och onaturligt) ideal, det är vidrigt.
För jag är också sjukt trött på de som förespråkar rasen. Som förnekar att ett enda problem en mops har skulle vara rasbundet. Att veterinärer är ”rasister” som rekommenderar operationer eller till och med avlivning när det är riktigt illa. Det är jag fan ÄNNU tröttare på. Herregud, när jag skrev på min instagram att Johnny var sjuk och att man skulle undvika sönderavlade hundar så skrev flera att ”alla mopsar är inte sönderavlade!”… Hur blind får man vara? På riktigt. Det finns inte en millimeter av en mops som är urhund, om man säger så. Kolla på en bild på en mops och säg var en varg eller ens en hund skymtas?
Det finns massor av andra raser som är avlade på utseende till den grad att de skadas. Men de har oftast NÅGOT kvar. Boxern KAN fortfarande jobba, rottisen likaså. Schäfern har riktiga, uppåtstående öron och riktig nos, trots historiskt dålig rygg. För att nämna några som brukar användas som ”motargument”. Mopsen har ingenting kvar. Kolla på den! Och för det andra: nu pratar jag ju INTE om schäfer, nu pratar jag om mopsen. Jag tycker fan inte att det är relevant att ta upp andra rasers avel då, det tillför liksom ingenting.
Jag älskade Johnny och jag älskade hans personlighet som säkert också till stor del var rasbunden. Vad jag inte gillar är att ha en sjuk hund, att ruinera mig hos veterinären trots försäkring, att höra honom kvävas om sommaren. Att inte kunna jogga sakta i 4 kilometer utan att behöva lägga honom i lådan under barnvagnen för att han kvävs annars. Detta trots att han är ”bra för att vara mops”. Många säger så. ”Bra andning för att vara mops”. Vad. I. Hela. Helvete? Alltså fine med ”bra rygg för att vara mops” men alltså ANDNING. Helvete. Man måste kunna andas.
Skillnad på individ och ras
Jag hoppas att ni mopsägare som läser detta förstår att jag hatar inte DIG som individ, och jag hatar inte DIN HUND som individ heller. Jag hatar ingen, herregud. Man måste kunna skilja på individ och ras. Annars är man inte bättre än de kvinnor som säger att ”jaaaag har minsann aldrig blivit tafsad på, så DÅ är det inte ett samhällsproblem”. Ni måste bara fatta det. Jag fattar att alla gör sitt bästa men ni får faktiskt tänka lite längre än er egen situation. Höja blicken lite och vidga sina vyer.
Summan av denna kardemumma är att jag ALDRIG skulle dölja min hund. Inte för att jag är stolt över den skitkropp han hade, snarare på grund av det. Jag ville ju visa att man kan trots att det är mot alla odds. Men jag kommer ALDRIG heller att sluta skrika rakt ut om att SKAFFA INTE MOPS. Det jag ”gör reklam” för, får aldrig vara rasen – bara att göra det bästa man kan av det man har. Och jag kommer hellre göra ”reklam” för att köpa en frisk ras.
Köp inte mops. Köp inte någon ras där du inte kan se en hund.
Om du inte är stenrik (ni vill inte veta vad jag betalat för hans diverse sjukdomar, trots bra och allmänt täckande försäkring). Köper någon mops på grund av att jag visat upp Johnny ser jag det som ett stort misslyckande.
Jag lider med trubbnosarna. Har en åkomma i min luftstrupe som gör att jag andas sämre och sämre om jag inte opereras med olika intervaller. Det bildas ett fysiskt hinder av vävnad, som gör att jag inte kan andas ordentligt, när jag var som sämst innan diagnos hade jag bara ca 5 mm att suga in luft igenom (man ska ha ca 2 cm). Alltid. Det var fruktansvärt och jag var tvungen att ta en paus för att ”hämta andan” när jag hade gått upp till övervåningen (12 trappsteg). En förkylning hade kunnat döda mig. Nattetid höll jag på att kvävas för att slem inte kunde passera ¤som det ska¤. Det är verkligen ingen lek att inte kunna andas, det är liksom det mest grundläggande som finns. Det skrämmer mig när folk vill försöka rättfärdiga att någon levande varelse ska vara förpassad till liknande omständigheter när det inte måste vara så. =( Min vardag är fylld av panikkänslor och frustration. Och trubbnosarna är generellt så goa hundar, det borde de kunna vara även med adekvata luftvägar.
Jag håller verkligen med! Och lider med dig, fy fan vad tungt. Jag tror inte Johnnys personlighet hade försvunnit om han kunnat andas bra 🙁 Så jäkla sorgligt så det finns ju inte. Tack för att du tog dig tid att skriva <3
Hej!
Tack för att du säger det man knappt vågar säga till ägare av mops. Här kommer en alldeles för lång kommentar men jag är så sjukt upprörd och matt.
Jag tog in min mops som tillfälligt hem när han var valp och inte gick att sälja för han hade kennelhosta som utvecklades till lunginflammation. Han fick bo hos mig och min sambo i några månader och när kenneln ansåg att han var redo att säljas förstod vi att det nu var omöjligt att lämna bort honom så han fick helt enkelt stanna hos oss. Han är idag fem år och vi spenderar hela våra dagar med varandra. Jag har tyvärr behövt vara sjukskriven under långa perioder och då har han varit där. När jag jobbat har han oftast fått vara med mig på arbetsplatsen.
Jag älskar honom mer än något annat och tanken på att förlora honom gör mig så fruktansvärt ledsen. Men att se honom när han flåsar på sommaren, när han är orolig eller stressad gör mig lika ledsen. Jag lider av ångest och när den eskalerar får jag alltid känslan av att inte kunna andas ordentligt och tanken på att min hund kanske upplever det hela tiden gör ont. Jag läser om hur dom ibland kan uppleva det som att andas genom ett sugrör, det är helt jävla orimligt att försvara en sådan typ av avel.
Veterinärerna som skrev på upproret för några år sen var väldigt tydliga med att dom inte vill utrota rasen, dom förstår varför det är en älskvärd hundras MEN aveln måste regleras så man föder upp hundar som KAN andas och inte hundar som du säger, kan andas bra för att vara en mops. Hur människor som älskar sin mops inte kan förstå skillnaden på människor som jobbar med att rädda djur och deras krav på att inte ta fram djur som lider och ”rasister” är för mig helt jävla sinnes. Hundar som genomgått en lyckad operation brukar ofta få hundra gånger mer energi och bli lekfull som en liten valp. Är inte det ett ganska bra bevis på att något är fel med rasen?
Älskar man mopsen borde man kanske också inte önska den ett liv där andingsproblem är vanligt? Jag tror att mopsar som INTE har problem med andningen, oavsett grad, är undantag. Handlar det om att man tjänar bra på att sälja mopsar kanske? Eller vill man försvara sitt val som oftast är baserat på att hunden ser söt ut?
Jag är en djurvän till den grad att jag är vegetarian/vegan och det blir märkligt då när en mopsägare ska gå till attack för att man tar upp ett väldigt viktigt problem och ber om en lösning. Såg att ett nytt uppror är igång men från dom så kallade försvarare för rasen. Den är riktat åå jordbruksverket och man samlar nu underskrifter. Att läsa det här upproret gör mig rädd.
Jag hör också ofta folk säga att deras mops inte har problem men det är inget man kollat upp. Det bara antas för att hunden inte flåsar konstant. Men det saknar betydelse. Min kära mops visade absolut inga tecken på att ha problem med andningen, han klarade av långa promenader och hans första somrar flåsade han inte mer än min väns Golden retriver. Men nu är han alltså fem år och det känns som att det blivit värre för varje år. Han flåsar inte hela tiden nu heller men flåsande inte heller isolerat till sommaren. Han gjorde en undersökning av mage och tarmar för något år sen och då fick vi veta att han har dom problemen som man inte önskar någon levande varelse. Hans liv har inte varit hemskt, Jag vet att känner sig älskad och får all den kärlek och trygghet som en hund behöver men det tar inte bort att han har problem. Att köpa en hund där man ställs inför att behöva låta den genomgå en riskfylld operation som inte heller kan garantera att problemet blir tillräckligt bra för över 20.000 eller att avliva den känns onödigt när man istället kan ställa krav som säger att OM du nu ska avla på en mops då är den lag på att den ska vara godkänd av veterinär att få avlad. Kanske ska ett mål också vara att försöka återgå till mopsen som den var först.
Mopsägare, framförallt uppfödare som tycker att veterinärer som vill att deras hundar ska må bra på ALLA sätt är hemska människor, borde kanske ta några dagar och andas ur ett sugrör. Gärna när dom är förkylda och inte kan andas med näsan. Sen kan dom få berätta om det var något som vill fortsätta med resten av livet.
Alltså, vet knappt vad jag ska skriva. Usch, så konstig denna debatt blivit. Och nu är det ett år sedan (igår) som min älskade Johnny dog. Han hade strukit med av annat om det inte var munnen som tagit honom, men likväl gör det så inihelvete ont att tänka på. Man skäms ju över att vara människa, för att människor ser ett sött hundnylle och vägrar se problemen det kommer med.
Blev väldigt rörd (och upprörd, som sig bör!) av din kommentar. Tack! Så jävla viktigt!