Jag sitter och grejar med flikar och kategorier här på hemsidan nu och blir så himla sentimental. Läser gamla inlägg om Johnny (och Bulten för den delen) och börjar gråta. Pausar. Fortsätter med organiseringen. Jag vill skriva något. 

När Johnny kom till mig var jag 22 år gammal, fortfarande under behandling för mina psykiska problem. Riktigt trött, kunde sova flera gånger per dag men det hjälpte inte. Åt på schema, försökte fatta hur man ska leva. 

Johnny var otroligt efterlängtad. Jag hade satt en tidsgräns för när jag skulle få köpa hund. ”Om jag är bra då, så får jag börja leta”. Jag visste att det skulle bli svårt.

Jag hade egentligen inga speciella mål eller så med hundägandet. Jag ville ha en kompis som tvingade upp mig ur sängen. Lära tricks och gå promenader. Det vanliga. Fick hem valpen FYFAN vad söt han var. Och FYYYYYFAN vad jobbig han var. Ett yrväder och jag försökte läsa. Läste allt från Milan till Steen till Hallgren. Försökte sålla. Trodde länge att det bara var mitt bristande ledarskap som gjorde att han var så jobbig. Nu fattar jag ju att valpar är sådana, hur mycket pondus man än har. 

Jag var helt enkelt tvungen att lära mig. Läste läste läste. Gick kurser. Tänkte. Gick från flum till konkret. För det här med ledarskap och rang det är ju flummigt. Det är inga tydliga instruktioner, det är inga handfasta råd. Det är så oerhört teoretiskt och jag tröttnade. Läste om arter och dominans och vargar och beteende och psykologi. Lämnade ledarskapsflummet bakom mig och bestämde mig för att se här och nu. Vad gör min hund NU? Vad kan jag göra åt det? Konkret. Han drar i kopplet. Vad gör jag? Antingen kan jag må dåligt över att jag är en ”dålig ledare” eller så kan jag lära honom vad jag vill att han ska göra. 

Jag tror min bästa egenskap som hundtränare är att jag är så nyfiken. Vill lära mig allt! På plats två och tre är tålamod och envishet, hehe. Jag utbildade mig till instruktör och hunddagisföreståndare någon stans i den vevan, tänkte det var ett bra sätt att lära mig. Blev rätt bra, va? Haha

Johnny och jag tränade allt och tävlade. Att jag kunde tävla med honom är helt otroligt med tanke på hur hans ”start” var hos mig. En helt okunnig och oerfaren hundägare, som visserligen gjorde sitt bästa, men som inte kunde så bra. Han och jag blev ett team att räkna med. 

Att jag fick pli på Bulten är inte i närheten av den bedrift som att jag fick pli på Johnny. Bulten var avlad att jobba med människor. Mopsen är inte det… Herregud, hade han kunnat visa långfingret mot mig hade han gjort det. OFTA. 

Jag är så otroligt tacksam för allt vi lärde oss. Allt han lärde mig. Att han gjorde mig till en lite bättre hundtränare hela tiden. Varje pass lärde jag mig något. Det är ovärdeligt.

Jag saknar honom så jävla mycket.