Trubbnos: debatten och hur trött jag är på den.

Jag är TRÖTT på debatten om trubbnos. På båda sidor. Extremt trött på att bli hatad för att jag vågade visa mig på sociala medier och tävlingar (ve och fasa!). Även extremt trött på folk som försvarar aveln in i det sista, kommer till det. Men angående kategori 1: vore det verkligen bättre om jag gömde honom hemma, gav honom det ”soffpotatis”-liv många gör – eller om jag bara sket i att göra saker med honom eller?

Minns när Bulten var extremt sjuk och jag hade bokat tid för avlivning och en tjej kommenterade en bild på Johnny. Skrev att jag borde skämmas, att jag inte borde ”göra reklam” (what) för en så sjuk ras och att det allra bästa vore om jag avlivade honom. I förebyggande syfte. Och för att andra inte skulle få för sig att skaffa. Bara så. Tog sig friheten att inte bara döma mig på en bild, utan dessutom föreslå att jag skulle ta livet av min familjemedlem för att inte ”sprida sjuka ideal”. Ska kanske nämna att hon hade kinesisk nakenhund. I Sverige.

trubbnos

Jag vet inte vad hon hade för fel i huvudet, för oavsett Bultens sjukdom så är det ju så fruktansvärt jävla elakt att skriva något sådant. Alltså, jag grät och grät och grät. Jävla svin. 

Å andra sidan förstår jag henne. Att mista sin kompis på grund av att dess kropp framtagits efter ett speciellt (och onaturligt) ideal, det är vidrigt. 

För jag är också sjukt trött på de som förespråkar rasen. Som förnekar att ett enda problem en mops har skulle vara rasbundet. Att veterinärer är ”rasister” som rekommenderar operationer eller till och med avlivning när det är riktigt illa. Det är jag fan ÄNNU tröttare på. Herregud, när jag skrev på min instagram att Johnny var sjuk och att man skulle undvika sönderavlade hundar så skrev flera att ”alla mopsar är inte sönderavlade!”… Hur blind får man vara? På riktigt. Det finns inte en millimeter av en mops som är urhund, om man säger så. Kolla på en bild på en mops och säg var en varg eller ens en hund skymtas?

trubbnos
Skulle eventuellt vara tassarna som var någorlunda normala. Men öron, ögon, nos, mun, svans, rygg är det inte. Punkt. 

Det finns massor av andra raser som är avlade på utseende till den grad att de skadas. Men de har oftast NÅGOT kvar. Boxern KAN fortfarande jobba, rottisen likaså. Schäfern har riktiga, uppåtstående öron och riktig nos, trots historiskt dålig rygg. För att nämna några som brukar användas som ”motargument”. Mopsen har ingenting kvar. Kolla på den! Och för det andra: nu pratar jag ju INTE om schäfer, nu pratar jag om mopsen. Jag tycker fan inte att det är relevant att ta upp andra rasers avel då, det tillför liksom ingenting.  

Jag älskade Johnny och jag älskade hans personlighet som säkert också till stor del var rasbunden. Vad jag inte gillar är att ha en sjuk hund, att ruinera mig hos veterinären trots försäkring, att höra honom kvävas om sommaren. Att inte kunna jogga sakta i 4 kilometer utan att behöva lägga honom i lådan under barnvagnen för att han kvävs annars. Detta trots att han är ”bra för att vara mops”. Många säger så. ”Bra andning för att vara mops”. Vad. I. Hela. Helvete? Alltså fine med ”bra rygg för att vara mops” men alltså ANDNING. Helvete. Man måste kunna andas.

Skillnad på individ och ras

Jag hoppas att ni mopsägare som läser detta förstår att jag hatar inte DIG som individ, och jag hatar inte DIN HUND som individ heller. Jag hatar ingen, herregud. Man måste kunna skilja på individ och ras. Annars är man inte bättre än de kvinnor som säger att ”jaaaag har minsann aldrig blivit tafsad på, så DÅ är det inte ett samhällsproblem”. Ni måste bara fatta det. Jag fattar att alla gör sitt bästa men ni får faktiskt tänka lite längre än er egen situation. Höja blicken lite och vidga sina vyer. 

Summan av denna kardemumma är att jag ALDRIG skulle dölja min hund. Inte för att jag är stolt över den skitkropp han hade, snarare på grund av det. Jag ville ju visa att man kan trots att det är mot alla odds. Men jag kommer ALDRIG heller att sluta skrika rakt ut om att SKAFFA INTE MOPS. Det jag ”gör reklam” för, får aldrig vara rasen – bara att göra det bästa man kan av det man har. Och jag kommer hellre göra ”reklam” för att köpa en frisk ras.

Köp inte mops. Köp inte någon ras där du inte kan se en hund.

Om du inte är stenrik (ni vill inte veta vad jag betalat för hans diverse sjukdomar, trots bra och allmänt täckande försäkring). Köper någon mops på grund av att jag visat upp Johnny ser jag det som ett stort misslyckande.

Det är mitt jävla ansvar. 

Krislåda.

Jävlar vad ont det gör. Det är som att mitt inre är en blöt, tung klump av bomull. Som att jag gråtit in i en kudde i åtta dagar och sen har den kudden ersatt hela mitt inre. Saknaden är enorm och det är så fruktansvärt tomt omkring mig. Som att mitt hem ekar. Två hundar hade vi. Två hundar skulle vi snart ha igen. Nu: ingen. Ingen hund.

Jag ser honom i ögonvrån då och då och när jag inser att det är min hjärna som lurar mig så bryter jag ihop.

2015

Återigen går jag tillbaka till mina grundfärdigheter inom krishantering. Jag tar fram min krislåda, som de senaste året mest fått samla damm. I den har jag sakerna jag skulle ta fram när jag ville skada mig själv eller fick andra hemska impulser. Det finns något för varje sinne. En handkräm som luktar svinmycket billig parfym. Ett foto. En lapp där jag skrivit ner bra låtar att lyssna på. Lite godis fanns där förut men det har jag självklart redan ätit upp. Får väl fylla på. 

Men det viktigaste jag gör nu, är att inte hamna där. Att vara steget före mig själv så att jag inte behöver ta fram krislådan. Jag tar hand om mina vanliga jäkla behov. Det tog jättejättelång tid innan jag insåg hur mycket det påverkade mig, och för någon som redan fattat det så känns det självklart, men om jag inte ser till mina så kallade sårbarhetsfaktorer – ja, då hamnar jag i skiten. Vi snackar ÄTA SOVA DUSCHA MEDICIN. Jag äter, jag ser till att sova och vila, jag duschar och jag tar min medicin. Just nu har jag ingen medicin men tar choklad istället och låtsas att det är det. När jag var som sämst, förr i tiden, var bara de 4 punkterna enormt jobbiga. Nu kan jag lägga till motion. Det är bra. 

Jag hanterar min sorg. Låter den ha sin gång. Bryter ihop. Men tar hand om mig. Vet att det skiter sig om jag slutar äta och leva. Ingen vinner på det. Så jag fortsätter. Låter tidsinställda inlägg bara publiceras, orkar inte stanna och sätta allt på paus. The show must go on, om vi nu ska vara klyschiga. Och det får man när man har sorg. 

Men fy jävla fan. Vad ont det gör. 

Vänta med monstret?

Denna fruktansvärda tomhet. Inte i mig, där är det storm av känslor ena sekunden och tyst, tung sorg i nästa. Men omkring mig är det tomt. Och ännu värre blir det när barnet börjar förskolan. Är fan livrädd. 

Tanken var två hundar. En valp, snart, som Johnny kunde fostra lite. Alltså vara storebror och styra upp. Han gillade ju det. Fan. Skulle tagit ett riktig monster till valp, var tanken. En jag kunde tävla sök med. Och nu tänker jag bara att nej, jag vill bara ha Johnny. Eller i alla fall en storehund som kan berätta. Fan fan fan. 

Kanske skaffar en annan valp då? En aktiv+ familjehund som kan tävla lydnad och kanske spår och vara med på exakt allt. En som mitt barn kan busa med också. En som kan domdera en valp när en monstervalp väl kommer. När huset är klart kanske. Jag vet inte. Skulle ju haft två hundar och ska jag bara ha en så kanske det får bli en snäll och aktiv bara? Inte galen arbetsmaskin, även om jag drömmer om en sådan. Någon dag.

Det är skitsvårt. Jag kommer kanske ändra mig igen. Vi får se. Har all tid i världen just nu känns det som. 

Frivillig hantering – vad, varför och hur!

Jag började träna Johnny i detta med frivillig hantering i samband med att han fick dra en massa tänder. Då blev det mer akut med tandborstningen så det är primärt det jag använt det till. Men jag har märkt att det även fungerar bra på annan hantering också! Så, vad är frivillig hantering då?

Hantering med kontroll

För det första så handlar det om att hunden får ha kontrollen, mer eller mindre. Man lär in start- och stoppsignal så att hunden kan ”berätta” när den känner sig trygg. För oss så var ”hakan mot klossen” startsignal, och bryta positionen var stoppsignal. Se bilden nedan!

Varför gör man inte bara på det gamla vanliga sättet?

frivillig hantering

För många fungerar det inte att ”bara göra det”. Hunden kan vara jätterädd, eller bara tycka det är obehagligt. Likaså kan ägaren känna otrygghet och rädsla i och med hantering. 

Tar det jättelång tid?

För oss tog det tre veckor. Vi körde ungefär 3 pass i veckan, max 5 minuter per pass. Så nej, det tycker jag inte. Och särskilt i förhållande till när alternativ är att bråka om hanteringen i flera år så är det väldigt kort tid. 

Så, hur gör man?

Börja med att bestämma hur er start- och stoppsignal ska se ut. För oss fungerade det fint att lära Johnny att lägga hakan mot en ”plattform” (i början var det ett lock men senare en pall, för stora hundar fungerar det fint att lägga hakan i knät på föraren). Jag valde det för att jag lätt skulle kunna borsta tänderna på honom, jag skulle ha mina händer fria och för att det kändes som ett väldigt tydligt beteende. Dessutom fungerar det både stående och sittande så i teorin skulle det kunna användas för annan hantering också. 

start- och stoppsignal

Jag shejpade in detta. Här finns en bra artikel om shaping! Sedan lade jag på omvänt lockande för stadga. Sen började jag röra vid hunden. Som illustrerat på bilden så betydde huvudet från klossen att jag inte skulle fortsätta. Så då slutade jag och väntade på att han lade tillbaka huvudet. Gjorde en enklare retning och belönade. Och så sakta men säkert framåt, tills jag kunde ha tandborste bredvid, sedan i ena handen och röra mot honom, sedan hålla en hand på hand mun och borsten i andra, och så vidare.

Det är som sagt meningen att hunden ska ha kontroll, så när hunden bryter positionen så ska du sluta. Annars försvinner liksom vitsen med det hela. Hunden ska känna sig trygg i att kunna avbryta. För Johnny var detta ett stort steg och han ”tolererade” plötsligt mycket mer än innan, faktiskt bara på grund av att han fick ha den kontrollen!

Här är första passet vi körde, och här är andra. Notera att dessa filmer visar tandborstning – men att metoden kan appliceras precis lika väl på kloklippning eller öronrengöring eller nästan vad som!

Följ mig gärna på Youtube! 

Tänk på detta!

Jag tycker att det finns två saker som är viktiga att tänka på:

1.SMÅ steg framåt alltid. Alltså, fastna inte för länge på till exempel ”duttande” eller att du rör hunden på ett visst sätt. Belöna max 2 gånger på samma grej, skulle jag säga. Men då är nästa grej en pytteytteliten grej. Till exempel om jag belönat att jag kan röra Johnnys nacke, så vill jag kanske stryka ett finger (jättekort tid men lite annorlunda rörelse) nästa gång. Eller bara hålla kvar handen en halv sekund längre. 

2.Minst 80% rätt. Blir det tokigt för ofta lär sig ingen någonting. 

3.Våga vänta. Tålamod, ni vet… Hehe. Alltså, låt hunden tänka. Försök ta någon sekund extra och låt hunden använda sin hjärna. De kan mer än vi tror. 

Berätta gärna hur det gått för er! Om du lägger något på instagram så tagga mig snääälla! Heter @tormarpalilly där och blir jätteglad om jag får veta om detta inlägg hjälpt någon <3

PS. Detta inlägg skrevs innan Johnny dog. Jag klarar fortfarande inte av tanken på det, så tänker inte ändra texten. Jag hoppas att det gick att läsa ändå.