Valpen har hamnat i spökålder nu, och det med besked! Strax efter att valpen fyllt 5 månader så var hon plötsligt rädd för gungan i trädgården. Men sedan blev hon rädd för en tub mjukost… Och sen en påse frolic. Ringde min mamma i panik och tänkte att jag traumatiserat min valp på något vis. Och några dagar sedare trillade poletten ner… Det hör ju till åldern, mellan 5 och 7 månader är det helt normalt med sånt här ”trams”.
Skrev i månadsrapporten när Gun blev 5 månader att hon var så sjukt känslig. Att jag nästan blev irriterad på det… Och nu skäms jag lite faktiskt. Det är ju helt normalt!
Vad händer i spökåldern?
Man kan säga att valpen börjar bli vuxen, eller åtminstone tonåring nu. Världen består inte enbart av matte och det finns mycket att upptäcka! Jag har förstått det som att detta är en ren överlevnadsgrej från början – att när valpen började bli självständig och gå iväg från flocken förr, så var det bra om den var extra vaksam och reagerade snabbt på hot. Så det ligger kanske något i det!
Något som jag läst i andra artiklar inom detta ämne handlar om att hunden försöker klättra i ”rang”. Det behöver man INTE oroa sig för. Hundar är inte lömska varelser som försöker ta över ens plats som chef i hemmet. Jag lovar. Och om du tvivlar kan du läsa mer om detta här, till exempel.
Och om du inte orkar läsa på en massa så: släpp det. Det finns inga belägg för sådana nojjor. Så ha kul med din hund och sluta oroa dig för att den ska ”ta över”…
Hur hanterar vi spökåldern?
Nu när jag fattat vad det är som pågår har jag finurlat på hur vi ska hantera detta. Här är några av sakerna jag tänkt ut hittills:
- Tar det lugnt med nya saker
- Om jag måste vara på nya ställen ser jag till att ha förutsättningarna med oss. Till exempel att ha med en aktivering att tugga på, att Gun är rastad och aktiverad innan och att vi börjar på långt avstånd. Vilket för mig till nästa punkt:
- Skaffat ett ännu längre koppel. 3 meter, för att vara exakt. Detta för att Gun ska kunna ta ut avstånd. Dessutom är det bra för mig, som kan jobba mer med henne utan att kopplet sträcks – om hon blir rädd för något och vill fly, kan jag sätta mig ner och låta henne komma till mig om hon VILL. Det kan jag inte med ett vanligt koppel, för då är hon såpass nära mig ändå att hon nästan tycker det är jobbigt. Bättre att hon får komma till mig än att jag trycker mig på henne!
Har du fler tips för att hantera spökåldern? Berätta gärna i kommentarerna!
I mitt nyhetsbrev ger jag varje vecka ett litet tips inom hundträning! Snabbt, enkelt och applicerbart på vardagen direkt! Skriv upp dig här om du vill ha
