33

in ÄVENTYR GRAVID & BEBIS on Share

Vi har varit bortresta! Eller vi kom ju hem för ett tag sen nu. Men ändå! Äventyr! Häng med!

Vi börjar med en bild där jag ser ut som min pappa på 90-talet och sen en bild på mitt barn med sin nya frisyr som han är väldigt stolt över:

Min unge <3 Han har haft en lång, ovårdad kalufs av blont sen han var 3 typ. I princip aldrig klippt sig, till mitt stora förtret. Ogillar starkt att bråka med barn om hårborstning. Men men: NU har han fått frisyr! Han är så nöjd. Och tycker det är SÅ skönt att slippa hår i ögonen och att borsta. Plus att han pratat om hockeyfrilla i flera år så det är liksom… otroligt gulligt att han vill ha en egen stil? I love you!!!!!!!

Va intressant blogg om hundträning, tänker ni kanske nu. Nä. Nu blir det inte hundträning. För jag hade inte ens med mig hunden!!!!!!!!! Klarar ni er? Tips annars: stäng flik, gå ut i naturen. Jag försöker att inte tänka så mycket på ad jag lägger ut, vill inte låsa in mig. Sorry. Nu ville jag skriva om detta.

Jag och mitt barn har alltså varit iväg på sportlov (Halland har v.8) så nu får ni följa med på det:

Vi tog tåget från Laholm till Göteborg där vi bytte och styrde kosan mot Oslo. Min mamma (som bor vid medelhavet) hade flugit till Köpenhamn och satt redan på tåget vi klev på i Laholm. Otroligt smidigt!??!?! Har man inte en miljard grejer med sig så är verkligen tåg så jävla nice tycker jag. Skidresa är ofta så förknippat med BIL men behöver uppenbarligen inte va det. Okej sista biten fick vi ha hyrbil men ändå.

Första destinationen var alltså Oslo, därifrån hyrbil till Gaustablikk. När jag vaknade var det min födelsedag och jag är nu 33 år gammal!!!!! Stort! Fick paket och middag på högfjällshotellet. Lyx.

Lill-kaggen 🙂

Nån som tänker fråga ”nÄ dRiCkEr dU aLkoHoL tRotS gRaViD?!?!??!?!?!” med arg emoji bredvid? Nä det gör ingen år 2024 va? Får verkligen bita ihop för att inte skriva att det är starksprit och äpplejuice men då blir jag väl anmäld eller nåt. Men ni kan ta ett skämt va? Utgår från att alla vet att jag inte hatar mitt foster 🙂

Äntligen. ÄNTLIGEN!!!!!!!! Jag har inte åkt skidor på hundra år men har ett mörkt förflytet inom alpin skidåkning och framför allt super g som jag tyckte var toppen som barn! Alltså tävlade och höll på. Så skidor är som att de tillhör min kropp. Var INTE beredd på att fortfarande vara så säker på skidorna, dock. Planerade att inte åka pga skaderisk men efter en dag i barnbacken där jag istället SPRANG upp och ner i moonboots och med foglossning 🙂 så bedömde jag risken som ärligt mindre om jag stod på skidor.

Och det var så himla underbart. Hade inte ont för första gången på läääänge. Kunde vara ute i solen utan att DÖ av rastlöshet. Fick leka med mitt barn på ett sätt som inte belastade fogarna. Fick sån energi, gråter typ av att tänka på att inte göra detta på ett år nu typ?

Första dagarna var vingliga för barnet, men sen blev han väl inspirerad av att jag är så jävla grym på skidor hehehheheheh skoja men tror det hjälpte att han såg att jag kunde? Ville vara lika ball. Dag 3 kunde vi åka långa backarna. Dag 5 åkte han dem utan att jag åkte framför, baklänges, och övervakade honom.

Om vi tog ett tåg upp genom ett berg och hamnade på en jättehög bergstopp med utsikt över en sjättedel av Norge också? Tackar som frågar:

För er som vill veta mer om mitt mörka förflutna: jag är även lite Norsk. Okej skoja det är nog det ljusaste med mig lol. Vet inte om det är det norska eller nåt annat som gör att jag mår så jävla bra i snö och sol och vintersport?? Är det för att jag är ledig då bara kanske? Eller för att mina födelsedagar alltid inträffade på Göteborgs sportlov v.7 dvs då jag, mamma och bröderna oftast åkte nattåg och skidor och sånt. Har så fina minnen från skidbackar, kexchoklad, sol och fjällstuga.

Allt det kom tillbaka. Har inte känt eller längtat efter det förrän jag var här. Åkt mest längd och knappt ens det men NU. Nu när mitt barn vill. Och jag kan återuppleva barndom med honom. Jag känner en så djup tacksamhet.

Eller så är det bara hormoner. Vi går vidare innan jag börjar böla igen.

Annan fin grej: mitt barn och ”hans” bebis. BEBBE. Lillsyskonet. Han ger namnförslag (tutti-frutti, bengt och doris funkar oavsett kön va?), sjunger för magen, pratar med den. Drar upp min tröja, trycker ansiktet mot och säger I LOVE YOU. Är glad för jag har sagt att det är en ninja för den sparkar så mycket så den måste ju ha tjuvlyssnat och hört att storebror gillar ninjor va? Åh vad bebisen längtar efter dig, säger jag.

Han fick en spark i kinden när han låg som på bilden. Lös upp som en sol. Nu är det pappavecka och jag saknar honom som en idiot. Gravven har gjort det hundra gånger starkare. Vill bara samla familjen. Som ett DJUR.

Bra det går för mig att gå vidare från böliga grejer.

Så fort vi kom hem öppnade jag promenadproffs (alltså onlinekursen för hundmöten och koppelträning om nån missat). Hade fått över 1000 nya följare och med det givetvis förlamande prestationsångest. Moget 🙂 Inatt stänger jag för den här gången, hoppas jag inte behöver vänta ett år med att öppna igen, allt beror på vad det blir för bebis.

Är i alla fall OTROLIGT tacksam, både över sportlovet, mitt barn, min graviditet, norge, min mamma, att jag fick möjlighet att lära mig åka skidor som barn, att jag får möjlighet att lära mitt barn åka skidor, för alla som bryr sig om sin hund och vad jag har att säga om hundar och för snälla hundägare som inte bara är snälla mot sina djur utan människorna omkring dem med.

Herregud. Känslosamt det blev. Hoppas ni har det bra. Tack för att ni läser vad jag skriver. PUSS

PROMENADPROFFS ÄR ÖPPEN

in KOPPELTRÄNING/HUNDMÖTEN on Share

Nu är den äntligen öppen igen! Promenadproffs – att få hunden att sluta dra i kopplet och skälla vid hundmöten. En onlinekurs på 6 veckor med strukturerad steg för steg-träning inom koppelträning och lugna hundmöten, coachning av mig och livesända frågestunder varje vecka!

För dig som:

➡️Redan har tränat på att stanna vid varje drag i kopplet, du har provat av avleda vid hundmöten… Men det enda som händer är att du blir osäker på om du verkligen gör rätt. Hur ska man träna egentligen?
⁠
➡️Har tröttnat på att googla och testa tusen grejer utan att riktigt se några resultat⁠
⁠
➡️Vill ha en tydlig plan för koppelträning och lugna hundmöten⁠
⁠
➡️Känner dig uppgiven över att promenaderna inte blev som du tänkt dig och din hund verkar ha en helt annan plan än du. Innan du skaffade hund såg du fram emot samarbete och glädje på promenaderna. Nu blir de mest överstökade, typ.

I kursplattformen får du videolektioner i grundträning, koppelträning och hundmöten, plus en fbgrupp där jag sänder live och svarar på frågor varje vecka! Och så ett studiehäfte för extra nice träning 💃⁠
⁠
För såhär: jag vet hur det känns att komma innanför dörren och bryta ihop för man FATTAR inte varför hunden inte fattar och varför man själv är så himla kass som inte får hunden att fatta och GAAAAH⁠
⁠
Jag har varit där, jag vet hur det känns. Det är därför jag skapade promenadproffs!⁠
⁠
Tänk dig att komma hem efter en promenad och BARA ha gott samvete. Hunden mår bra, du mår bra – och ni känns som ett team💕⁠

I detta inlägget tänker jag ta lite FAQ – vanliga frågor om kursen, och svar förstås.

VAD BESTÅR KURSEN PROMENADPROFFS AV?

12 videolektioner uppdelade i 3 moduler!
– Den första om grunder i hundträning och hur jag tycker du ska börja tänka och göra
– Andra modulen är om koppelträning och går igenom hur du steg för steg får hunden att sluta dra i kopplet
– Och den tredje modulen handlar om hundmöten. Hur du läser din hund och är steget före så du slipper skällande på mötande hundar!

VAR HÅLLS KURSEN?

Kursen hålls på en kursplattform online, så du har tillgång till lektionerna när du vill och slipper åka iväg och träna.

En facebookgrupp är skapad som stöd och där hålls även veckovisa frågestunder där jag livesänder och peppar!

NÄR BÖRJAR DEN?

Vårterminen 2024’s omgång startar nu – modul 1 ligger redan uppe på kursplattformen och om en vecka igen släpps modul 2. Hela schemat hittar du på denna sidan!

Kursen är öppen för anmälan max två gånger per år – nu kör jag för första gången igen sedan februari 2023 och vet inte när jag öppnar den igen nästa gång, på grund av detta.

VAD FÅR MAN?

När du köpt kursen får du tillgång till kursplattformen och de första lektionerna (de släpps efter hand). Och förutom själva kursen får du tillgång till en stängd facebookgrupp. Där kan vi bolla med varandra och jag kommer även hålla livesända frågestunder i 6 veckor!

Du får även en workbook (typ ett studiehäfte) som ger extra guidning och förståelse för kursens innehåll.

Du har tillgång hela livet, alltså obegränsat, så länge kursen/hundtränarlilly/lilly & gänget AB finns!

Såhär går det till rent konkret:

När du köper kursen får du tillgång till kursplattformen. Den första modulen ligger redan uppe så den kan du börja se direkt och du kan även gå med i facebookgruppen och ladda ner din workbook.

Du tränar hemma i din egen takt och fyller i din workbook. Skriver upp frågor till livesändningarna så svarar jag på dem! Alla problem du stöter på inom kursen får du självklart hjälp med, både av mig och dina kurskompisar.

Målet: att få de där härliga promenaderna du såg fram emot innan du skaffade hund! Inget mer tragglande!

Varmt välkommen!

Kan man gå kursen med en valp?

Ja, om valpen redan lärt sig att det är kul att dra och att hundmöten är svåra (oavsett beroende på glada eller rädda känslor)! Om valpen inte lärt sig det än så rekommenderar jag istället valpkursen som är förebyggande och har som mål att de problemen inte ska uppstå ❤️

Hur länge har man tillgång till materialet?

For ever, eller så länge kursen existerar (vilket jag hoppas är väääldigt länge till). Du har tillgång till alla filmer, facebookgruppen med livesändningar och även möjlighet att gå med nästa omgång om livet skulle komma emellan. Aktuell supportgrupp finns alltid länkad under modul 1 och det är bara att hänga på!

Om man bara har problem med hundmöten då?

Då behöver man inte gå promenadproffs! Boka en konsultation/privatlektion eller se en av mina föreläsningar jag håller med ojämna mellanrum istället ❤️ Vill du ha info om när sådan finns öppen så skriv upp dig på nyhetsbrevet här (inget spam utan bara mina bästa grejer rakt i inkorgen varje månad)

Vad kostar kursen?

Kursen kostar 2500kr inkl moms och då kan man alltså gå den så många gånger man vill utan några begränsningar

Kan man gå med två hundar?

Det går alldeles utmärkt! Ibland kommer jag att säga att du behöver dela upp vissa promenader, men målet är att kunna göra det mesta som vanligt. Du kommer givetvis också behöva anpassa övningarna lite, men det får man ju alltid göra i kurser tänker jag. Jag gick kursen med två hundar (varav en hade problem) 2023!

—

Så: är du trött på att varva google? Bra. Häng med. Läs här!

JAG ÄR GRAVID + q&a

in GRAVID & BEBIS on Share

Först av allt: tack för alla grattis!

Jag är alltså gravid. Det känns helt overkligt fortfarande, trots att det är någon som sparkat inuti min mage sedan länge nu. Det tog tid och var ingen enkel grej, kan jag säga. Och jag har inte ens vågat drömma om att få göra detta en gång till så känner mig väldigt ödmjuk inför att vad som helst kan hända.

Men jag vill våga vara glad. Jag ÄR glad.

Samlade in frågor på instagram, vi tar dem nu!

Q: När är det dags?

Denna frågan kom i sjuttio olika varianter typ.

Men det syns ju ganska tydligt på magen att jag inte kommer föda imorgon, och att jag heller inte blev gravid igår. Jag är mer än halvvägs och förhoppningsvis finns en liten bebis i mina armar kring midsommar.

Jag är inte bekväm med att berätta EXAKT datum, kanske blir jag det senare. Vet bara hur jobbigt det var att vänta senast, när datumet närmade sig så sniglade tiden sig fram. Och tror att jag kommer bli svinstressad av att 18 000+ personer vet när det är dags. Måste skydda mig lite.

Kanske berättar längre fram men just nu känns det jätteläskigt. Har precis börjat våga tro att det bli en bebis. Vill inte jinxa.

Q: Hur var första tiden som gravid?

Det var rätt sjukt för jag kände DIREKT. Alltså flera dagar innan man kan testa. Det gjorde mina hundar senast också, för sju år sedan när jag väntade min son. Jag mådde illa nästan omedelbart och kände mig sjösjuk fram till vecka 18 typ. Extrem trötthet som aldrig gav sig, oavsett hur mycket jag sov. Och massor av oro, glädje och rädslor förstås. Blödde flera gånger och trodde det var kört, men hjärtat där inne fortsatte ticka på.

Magen kom direkt och jag kände rörelser tydligt (alltså utan någon som helst tvekan!) redan vecka 15 (första antydningarna kom v.13 men då är det ju så otydligt att det lika väl kan vara en fis på tvären typ). Så det hjälpte oron. Svårt att dölja magen dock, haha. Växte ur alla byxor utom hängsle typ direkt, har levt i tights och jazzbralla sen vecka 8 liksom.

Bild från v.15, i Göteborg för julfirande.

Nu har jag stört mycket halsbränna, foglossning och hade jag inte varit gravid hade jag trott jag var döende eftersom jag är så trött haha. Men det är ju så, typ ALLT är normalt och det är bara att bita ihop. Det känns som det är evigheter kvar och jag kan känna mig rädd för att jag redan är så stor och tung och otymplig. Jag har redan gått upp lika mycket i vikt som jag gjorde under hela förra graviditeten och är som sagt många månader kvar…

Psykiskt mår jag underbart dock, så det är jätteskönt. Det är stor skillnad mot förra gången. Jag känner att jag klarar allt och att allt är okej, på nåt vis.

Q: Verkar Gun känna av graviditeten?

Ja! Hon och jag har haft en svacka i relationen sedan hela frasse-grejen, jag kanske orkar skriva mer om det framöver men just nu gör det för ont. Men hon har börjat lägga sig nära, nära och ha hakan på magen. Är 100% säker på att hon känner att jag är annorlunda. Och mina tidigare hundar fattade att jag var gravid långt innan jag själv visste, så tror de ofta känner mer än ni förstår.

Hon är väldigt barnkär så det känns så himla mysigt!

Q: Läser du någon blogg?

Vet inte om detta var en graviditetsrelaterad fråga men jag svarar ändå – mina favoriter är:
Sandra Beijer – har läst regelbundet sedan typ… 2008?
Flora Wiström – för skrivande och roliga bloggidéer
Gabriella Skog – kul tjej!
Är standard, de läser jag minst en gång i veckan i alla fall.
Saknar Hanna Perssons blogg ofta, speciellt som gravid. Minns att jag läste den slaviskt när hon var gravid nåt år efter jag varit det. Men lyssnar på podden i alla fall.

När jag inte blev gravid och tiden gick så läste jag många bloggar om barnlöshet. Slutade dock ganska snabbt för att jag kände att jag bara såg en massa mardrömsscenarion. Den enda som var lite mitt emellan var egoinas, speciellt detta inlägget. Det fick mig att känna hopp.

Q: Har du tips mot foglossning? Från en som bor i stan och inte kan ha hunden lös

Aj, lider med dig. Får själv inte gå längre än till bilen sedan någon månad tillbaka. Min sambo tar alla promenader med hunden, och allt fotbollsspelande med barnet. Jag glömmer hela tiden att jag inte får typ rusha annars och springer som en dåre. Sen ligger jag där och mår skit hela natten :))) Försöker byta position ofta även när jag vilar, och tänka på att sitta bra.

Har du bil hade jag nog försökt åka ut i skogen och ha långlina. Gillar din hund att hämta boll kan du göra det ibland också. Inte som enda aktivering såklart (det kan öka stress) men då och då för att ta toppen av energin typ. Det funkar ok för Gun. Om jag kastar boll till henne står jag gärna uppe på en kulle så hon får springa upp och ner för den hehe. OBS nej detta är inte för alla hundar och JA det är en nödlösning om man inte kan röra sig. Säger absolut inte att det är rimligt att stå och kasta boll för en kulle varje dag i hundens liv 🙂

Men långlina är toppen. Och hundrastningshjälp. Kanske nån kompis är joggare och vill ha sällskap? Våga be om hjälp?

Sen är hundar anpassningsbara och fattar mer än vi tror. Så var inte så hård mot dig själv. Det kommer en dag där du kan gå en mil i skogen igen. Ta det lugnt!

Q: Vill du berätta om er ”resa”?

Jag hintade om att det varit en lång väg till att få till detta. Näst flest frågor har jag alltså fått om det.

När man varit i den här svängen i mer än fem minuter, och om man är en person som gärna googlar och är *på internet*, så går det ganska fort att hitta sju miljarder skräckhistorier om att vilja ha barn men inte kunna. Min är ingen sådan. Det har varit PISS att längta och kämpa, men det gick bra (peppar peppar). Jag hoppas inte det uppfattas som hånfullt att jag inte delar en skräckis. För de flesta går det bra. Men det ser man sällan på internet. Låt mig göra ett försök:

Jag har, sedan mitt barn (som nu är 6,5 år), varit inställd på att jag vill ha fler. Kanske inte direkt efter mardrömsförlossningen, men från att han var ungefär 8 månader har jag ändå haft en aktiv längtan. En aktiv längtan jag burit som en liten hemlighet, för att inte jinxa. Inte vågat säga till någon nästan. Typ. Jag vet inte. Jag har känt mig girig som längtat. Jag älskar att vara mamma.

Men livet har inte blivit på det vis att ett syskon har kunnat få ta plats. Det finns så många skäl till det och när mitt barn var 3 och jag och hans pappa separerade på riktigt och seriöst så orkade jag inte hoppas mer. Orkade inte tänka tanken på att träffa någon helt ny och starta om. Var så himla trött. Jag sörjde detta så jävla hårt och jobbade verkligen på att släppa drömmen om fler barn. Det var jättesvårt. Hela kroppen skrek faktiskt. Varje gång jag träffade en bebis eller när en kompis outade en graviditet stack det till. Och jag har spenderat ofantligt mycket tid gråtandes och svärandes. Men var trygg i mitt beslut och var redo att gå vidare i livet.

Sen kom C in i mitt liv igen. Min high school sweetheart från 2009 som jag bodde med efter gymnasiet. Han jobbade på kings på andra lång och jag var där hela tiden. Han spelade i band och var nästan 2 meter lång och jag var så jävla kär. Vi hade så jävla kul. Sen gjorde vi slut för jag skulle ut i världen och sånt man gör när man är 19.

När vi träffades igen, 10+ år senare, var det som att komma hem. Han är hem.

Dessutom fortfarande den roligaste jag vet.

Och hoppet tändes igen.

Vi konstaterade ganska snabbt är detta är rätt, vi vill och vi blir inte yngre. Vi vill ha barn. Det var inte nykärhet. Det var nån djup jävla trygghet. Och tiden gick.

Att vara i ofrivillig barnlöshet, hur lätt man än försöker ta på det (jag tyckte ändå jag var rätt chill jämfört med vad jag brukar vara kring saker i livet), är en av de jobbigaste saker jag gått igenom. (Högg till av att skriva det där, ”gått igenom” som om det inte är så nu. Som att det är historia. Men det är det ju. Det ska komma en bebis. Vågar knappt tro.)

Vi hade turen i oturen att ha ett VÄLDIGT konkret problem. Det är inget jag känner för att gå in på i detalj, det är megaprivat, men det är i alla fall så att en läkare konstaterade för ungefär ett år sedan att chansen att jag vi får till en graviditet naturligt är nära noll. De sa inte noll för de FÅR inte säga noll, men det är… typ noll. Detta fick vi veta efter över 1 år av försök.

Det var ju en liten käftsmäll men samtidigt blev vi typ lättade? Nu visste vi ju att vi inte hade gjort något fel (man tar ju på sig så jävla mycket ansvar, speciellt som kvinna. Tro mig: jag har varvat internet på tips och knep på hur man får en optimal ägglossning och bla bla bla usch)

Turns out att det inte spelade någon som helst roll för oss. Det finns ett tydligt hinder men det kan vi komma runt genom IVF. Så det gjorde vi. Och det tog sig. (Vill ni höra mer om det? Alltså vet inte om det är spännande. Läste själv 8208231908321 historier om folk som gick igenom det och 99,999% var skräckhistorier. Det jag kan bidra med är en solskens. Men det kanske bara känns strytigt?? Typ provocerande? Eller? Skriv en kommentar om du har tankar tack!!!)

Just nu ser jag ut såhär, åtminstone på kvällarna. Med magen och surdegen i högsta hugg. Som vore det den mest naturliga situationen i världen. Fast det tagit en massa tid, pengar, sprutor och besök hos vården. En graviditet kan uppstå på många sätt, man kan ha problem på lika många sätt, och bara för att det tar tid betyder det inte att det är omöjligt. Hade jag fått göra om en sak hade det varit just att läsa skräckhistorierna. För de flesta går det faktiskt bra.

Förstår att det är piss för många att se detta också. Speciellt de som haft det svårare än jag. Vet inte om jag ska be om ursäkt för att det inte varit värre för mig dock. Det lär ju inte heller hjälpa? Och det hjälper ju inte att jag låtsas som att det varit en walk in the park heller. Det har det verkligen inte.

Det hugger fortfarande till i mig när jag ser andra blir gravida, för jag glömmer bort att jag är här nu och inte kvar i när vi just fått veta att det inte skulle gå. Mer om det lite längre ner. Men vill bara skriva att jag fattar och blir 0 upprörd om man avföljer nu. Skydda dig själv 💕

Gud det känns som jag bara svamlat. Vill inte förminska min egen story och hur jag tyckte det var, men vill heller inte måla upp det som att jag haft det värst. GUD vad jag vet hur mycket värre folk har det. Herregud det är det enda man läser nästan. Men det måste inte bli så hemskt. Det kan bli bra. För det flesta blir det bra. För de flesta blir det en bebis.

Och nu vågar jag kanske tro på det, tro att den livliga som bor i min mage faktiskt är på riktigt. Inte bara semlor.

Måste våga det.

Relaterad läsning:

Barn & bebisguiden – för dig som ska introducera en bebis till familjens hund snart

KASTRERING: 3 MÅNADER SENARE

in GUN on Share

Nej men hur har det redan gått 3 månader sedan Gun kastrerades?? Dags att tänka till och skriva ner hur det känns, vilka förändringar som skett och vad jag hade velat göra annorlunda. Rekommenderad läsning om detta är första gången du är här och läser om denna kastrering:

Hur jag resonerar kring att kastrera hundar

Ett poddavsnitt om kastreringens för- och nackdelar

Här har jag skrivit om hur det gick till och här är en uppdatering efter en vecka och efter två veckor!

Absolut minimum att veta är att Gun kastrerades för att hon inte ska avlas på, är tillräckligt gammal för att ha mognat ur unghunds/pubertetsbeteenden men inte FÖR gammal (så det blir risker på grund av det). Hon blev tidigare extremt skendräktig och perioderna mellan löpen då hon var ”normal” bara krympte och krympte. Så det var dags, helt enkelt. Vill inte kastrera för tidigt, men inte heller för sent.

Vi börjar med en liten tidslinje:

Sista löp:
Kastreringen: 17 november 2023
Skulle ha löpt igen: typ på julafton (hon brukade löpa jul och midsommar)
Och därmed vara i denna fasen nu: ca 40 dagar efter löp brukade skendräktigheten vara påtaglig

Psykiska effekter av kastreringen

Skendräktighet brukar vara runt dag 63 efter löp, det är då tiken vanligtvis får sina valpar. Vissa hundar får mjölk i juvren, det fick aldrig Gun. Men hon boade mycket, blev jättevaktig (måste ju skydda sin kommande valpkull🥲) och jättepissig. Svårt att komma till ro. Lite slö men samtidigt väldigt snabb till stora reaktioner.

Nu är hon som vanligt: en kooiker. Hon vaktar – men inte överdrivet. Hon vill ha koll – men inte på helt störd nivå. Hon boar inte men gillar att patrullera gården. Kissar som en tik som bryr sig om att grannarnas hanar ska veta var hon finns lol.

Jag tror det är bra att ha med sig vad man har för hund i grunden. Hade liksom varit jättedumt av mig att tro att till exempel vakten HELT skulle försvinna på en hund som traditionell avlats för att vara en gårdshund med allt vad det innebär. Småjakt, vakt och vall är framträdande egenskaper hos Gun, vare sig hon har hormonerna eller inte.

Fysiska effekter av kastreringen

Vanligtvis hade hon tittat på en köttbulle och gått upp ett kilo i vikt vid den här tiden. Precis som vilket preggo (eller skenpreggo då i Guns fall) som helst så lägger kroppen lättare på sig. Helt naturligt och rätt smart tbh, att få valpar tar ju energi så bra att ha å ta av så att säga. Men Gun skulle ju inte ha valpar, hennes kropp trodde bara det. Så hon gick upp i vikt helt SJUKT lätt efter löp.

Nu ser jag inga sådana tendenser alls. Visst, hon är hungrig av sig men det har hon alltid varit. Men märker inte att hon går upp lättare. Brukar vara väldigt vanligt annars, att ämnesomsättningen blir segare och kastrerade tikar lättare blir feta. Inte i vårt fall, ännu.

Rehabandet

Vi var rätt duktiga på rehabandet i början (som man kan se här och i höjdpunkten som heter ”kastrering”). Typ första veckorna. Sen körde vi i princip på som vanligt. Gun var i bra form innan och jag kunde fasa in små stunder där hon fick vara lös efter ett tag. Rehabövningarna gjorde säkert att det gick lite snabbare att komma till punkten där hon kändes helt återställd.

Tyckte det gick fortare än jag trodde, kändes lite när jag läste på som att det var VÄRLDENS SJUKASTE GREJ som typ krävde en kandidat i fysioterapi för att kunna klara 🙂 Men för oss gick det i alla fall väldigt smidigt. Trappade upp rörelser långsamt, i början fick hon ju inte hoppa upp i soffa/bil och då fick jag hindra henne men sen gick det rätt naturligt att fasa bort det. Samma med promenaderna. I början: massa smårastningar, sen mer och mer tills nu då där hon springer lös hela promenader.

Väldigt odramatiskt har det varit, jätteskönt verkligen. Hon mår bättre men är i allra högsta grad sig själv och jag hade ärligt inte gjort något annorlunda så här i efterhand. Vi får väl se om jag säger samma sak om ett år! Men just nu är jag väldigt glad att det gått så bra💕

Har du kastrerat din tik och känner du samma? Ändrade det sig sen? Berätta gärna! Detta är första egna tiken jag kastrerat så även om jag har massa teoretisk kunskap osv bla bla så är det ju en annan femma när det är ens egen… Alla förskolepedagoger med egna barn vet vad jag snackar om va?

Skriv gärna en kommentar! KRAAAAAM