Nu blir det jobbigt snack. TW är på sin plats. Vill du inte tänka på de sista dagarna i hundens liv – eller hur man vet att det är dags att säga hej då/ge upp/kasta in handsken så sluta läs nu.
Jag har behövt tänka och ta beslut om detta många gånger innan. Och nu är jag där igen, sedan en tid tillbaka. Där känslor och logik inte är i synk. Det som kommer nu är delvis en transkribering av veckans poddavsnitt, vet att inte alla orkar lyssna podd så lägger det här också. Hör du hellre – klicka dig in här och tryck play!
Okej vänta innan jag skriver om det – SNÄLLA var snälla. Denna hörnan av hundvärlden ska vara trevlig och varm, okej? Jag kommer inte bara radera påhopp, jag kommer att gå sönder av dem. Med det sagt, jag behöver hjälp att resonera. På ett konstruktivt sätt. Tack. Nu:
Vi måste prata om Frasse.
Ofta kommer ju sånt här EFTER man redan tagit ett beslut och till och med genomfört det. Allt är så i hundvärlden ju, vare sig det handlar om processen till att köpa och välja valp till omplacering till foderbyte. Man får en polerad version först efter. Men nu vill jag vara transparent och berätta medan det faktiskt händer, medan tankarna pågår. Jag har haft Frasse i ett år, eller i juni blev det ett år. Och det funkar inte. Alltså VISSA grejer funkar ju, jättebra. Och jag ÄLSKAR Frasse. Till den grad att jag liksom…förskönar honom. Som man ju gör. Men jag behöver hjälp att tänka. Av dig Hanna. Och om ni kloka fina lyssnare har input vill jag gärna höra den.
Först, bakgrund:
Frasse är två år och strax innan han skulle fylla ett så hade han lämnats in till veterinär för att avlivas. Fullt frisk. Hans ägare orkade inte mer. Han var en typisk pandemihund känns det som och var allmänt osocialiserad och så. Han vägde 30 kilo och bodde hos två pensionärer som knappt kunde gå till brevlådan med honom eftersom han ju var stark och livlig. Golden och pudelblandning.
Han hade även uppvisat en del ilska när husse hade försökt ta en pantburk från honom på en promenad, som jag förstod det. Men det var lite så, nåt som nämndes i förbifarten, inte det största problemet liksom.
Han var fet, ovårdad och med dreads i pälsen. Hade öroninflammation och svårt att bli hanterad. Det var det akuta.
Min kompis som jobbar på veterinärkliniken ringde och bara, vi har en jättesnäll och GLAD hund här som ska avlivas på grund av att han är störig. Känns son nåt för dig ju! Och hon känner både mig och min hund och mitt barn så jag litar på hennes förmåga att se om en hund passar.
Jag hade en annan hund på g, en perfekt labbe som var grundtränad och vardagsbra, helt underbar. Som behövde nytt hem pga matte skulle flytta. Som Gun älskade med. Fick tacka nej, såklart. Hade ju en Frasse att rädda.
I början kom några problem att bli fokus
- Ensamhetsproblemen, han kunde inte vara en meter ifrån mig utan att skälla som en galning
- Hanteringsproblem, han förstod verkligen inte varför man hanterade honom alls. Nu är det helt bra.
- Pryltokigheten och vaktandet
- Matvägrandet. Han åt ingenting och spydde galla flera gånger om dagen. Detta verkar förra ägarna ha löst genom att ge honom dentasticksliknande ben och tillsatt saker i maten. Så han var överviktig samtidit som han inte ville äta sin riktiga mat. Plus hade noll muskler också.
När han kom kunde han bara sitt och nu har han ett så himla fint liv. Han får gå lös, bara en sån sak. Att få använda kroppen och springa långt och snabbt och få nosa och gräva och leva om. Han är i god fysik, fina muskler och med bra kondition. I början kunde han inte springa om 8-kilosgun. Nu är han så snabb som han borde vara. Det har blivit SÅ mycket bättre på alla fronter. Han är en så fin hund. Han har ett så fint liv.
MEN. Jag har inte ett fint liv. Som de flesta vet försvann jag helt typ i april maj och kom inte tillbaka förrän nyss. Jag har varit totalt under isen. Dränerad, slut, absolut deprimerad. Och JA, jag har en bipolär diagnos så det har säkert varit en stor del i det. Men grejen är att jag aldrig haft en så lång sammanhängande period av depression innan. Det finns alltid bra perioder emellan. Men inte nu. Det bara fortsatte. Och det hände flera saker under den här tiden. Jag kommer inte gå in på det nu men jag vill vara tydlig med att det inte är EN grej som hänt.
Det är många. Men en av grejerna som jag insåg ganska sent har varit en stor tyngd är faktiskt Frasse. Alltså jag har inte kunnat åka till stranden i sommar. Jag har inte kunnat ta mitt barn till en kiosk och äta glass. Jag har inte kunnat dra hem till kompisar. Eller jo om jag skaffat hundvakt eller fixat på tusen sätt men ni fattar. Det har liksom varit ett projekt att ens existera. Mycket på grund av att han fortfarande inte kan vara ensam, trots träning. Det går bra ena gången och skit nästa. Jag litar inte på att det funkar och jag har inte träningstillfällen. Bor ju på gård och tar alltid bil iväg och då blir det också ett stort projekt att ta bilen bara för att träna honom. Allt har blivit ett stort projekt för han är inte lätt att ta med sig heller, speciellt inte om man vill göra annat än att 100% punktmarkera honom.
Allt har blivit svårt och krångligt. Och nu kommer det som jag tycker är jobbigast att prata om. För liksom ensamheten KAN vi lösa om vi tränar mer. Precis som vi tränat och förbättrat det flesta andra problemen. Men säg det till nån som varit deprimerad ett halvår – ta bara i lite mer så blir det bra. Det kan man ju inte. Det är poängen. Och det finns ett problem som är farligt.
Det som jag tycker är hemskt. Som jag inte ens velat tänka på ett hantera eller SE, om jag ska vara helt ärlig. Det är vaktandet av saker. Som – oavsett hur mycket jag tränat och övat – inte blir bättre. Jag har provat ALLT. Och då menar jag allt. Inte bara bytesleken, lol det är liksom 0,1% av det jag gjort. Det har handlat om berikning, om relation, om att se behovet bakom, aktivering, motion, kommunikation. ALLT. Och det blir bara värre. Nu har han börjat vakta sängen när min sambo kommer. Med mig funkar det men hur ska jag lita på honom med mitt barn då? Det har jag iofs aldrig gjort för Frasse bor fortfarande bara i ena delen av huset. Så fort han får 1 mm frihet så snor han något, ibland efter en sekund och ibland efter 3 timmar, och så vaktar han det sedan med sitt liv.
Alltså jag skojar inte. Han är beredd att döda för en bit garn. Morret är från djupt ner i magen, hela han stelnar till och man ser att det är allvar när man kommer nära honom om han tagit nåt. En katt har redan varit nära att stryka med för att den gick nära när han hittat nån pinne ute. Och det är vanligtvis hans bästis. Jag är som en hök konstant. Kommer Gun emellan är hon rökt. Kommer jag emellan är jag i princip också rökt. Har ni sett hans mun eller? Biter den är det inte kul. Det är liksom inte heller som att han smånafsar och “markerar” när han har grejer heller. Han biter för att bit-bita. Det är riktigt läskigt.
Har grindar så att Frasse bara kan vara i ett rum – där gäller det att alltid plocka upp allt hela tiden. Det måste vara kliniskt. Glömmer man ett plektrum på skrivbordet är det på riktigt kört. Då kan man knappt gå in i rummet (som ändå är ca 30 kvadrat). Mitt barn får inte gå in dit.
Så. Nu har jag gråtit och funderat och gråtit mer under flera veckors tid. Jag har nyss börjat prata om situationen. Jag älskar Frasse. Han har kommit så långt och han är så härlig på så många sätt. Men jag vet inte vad fan jag ska ta mig till. Jag vet inte om jag orkar mer. Och då kommer självhatet. Hur fan kan jag med att ens tänka tanken? JAG tog över honom. JAG skulle rädda honom. Och så kunde jag inte.
Och då tänker jag det mörkaste. Jag kanske bara skulle låtit hans förra ägare avliva honom. Och så tar jag tillbaka direkt. Nej. Han förtjänade en chans. Han hade potential. Att han hade såhär stora problem kunde ingen veta.
Och ja, omplacering finns. Men känner ni nån som vill ta en hund med denna beskrivningen? Vågar man ens omplacera en hund som biter på det sättet?
Hur FAN ska jag tänka? Ska jag bara stå mitt kast? Ska jag låta det gå tid? Ska jag kämpa mer? Ska jag ta risken med min andra hund? Med familjen? HJÄLP. På riktigt. jag har redan halvt (eller helt beroende på hur man ser det) bränt ut mig för att hjälpa den här hunden. När vet man att det är nog? Älskade älskade Frasse.
Tillägg: som det ser ut nu finns det INGEN risk att mitt barn blir skadat. Barnet är 6 år, ointresserad av att interagera med hundar, de bor på varsin sida huset och är de i samma omgivning är det med stenhård bevakning från mig. Jag har koll på vilka situationer som Frasse blir farlig i, och de situationerna förekommer inte i närheten av barn, mitt eller andras. Verkar som att folk tror att han går runt och hugger barn och det har verkligen inte hänt eller varit nära på att hända ens. Då hade beslutet varit jävligt enkelt.
Uppdatering 23/11-2023
Har du någonsin varit i ett lite… skavigt förhållande? Där allt är liksom lite off och du VET att det är nåt fel men du orkar liksom inte ta tag i det för du har redan investerat så mycket tid och du älskar faktiskt personen? Och så vrider du och vänder i huvudet, du sover dåligt i många månader. Sen pratar du med en kompis. Och så åker glasögonen som förskönar och ursäktar av. Plötsligt ser du lite ur ett helikopterperspektiv, vilken absurd situation du är i. Du ser det för vad det är.
Så har det varit för mig sen jag öppnade upp om detta. Om Frasse. Från att ha sett det som att problemet ligger hos bara mig har jag nyktrat till och insett att nej, han mår inte heller bra. En hund som saknar spärrar, som är beredd att döda över en bit snorpapper/en sten/en strumpa, mår faktiskt inte bra. Det är skillnad på resursförsvar och resursförsvar. Och för er som glömmer: jag kan faktiskt detta, jag har hjälpt massor av hundar och mattar med detta. Jag famlar liksom inte i mörkret varken kunskaps- eller erfarenhetsmässigt.
Vi har testat att låta Frasse bo hos en annan (nej, inte någon random såklart. Tro högre om mig. Skulle aldrig lämna en farlig hund till någon som inte har rejäl kompetens i området. Herregud). Det blev väldigt, väldigt snabbt väldigt, väldigt tydligt att Frasse inte är en hund som kan flytta. OAVSETT hur bra den nya personen är – det är inte poängen. Han klarar inte det. Återigen: tro mig. Jag känner Frasse bäst, jag vill honom bäst och jag bryr mig faktiskt mest.
Ni som tycker att jag ska skicka honom någonstans (får väldigt specifika tips) – snälla, kan ni förstå att jag ÖNSKAR att det hade gått. Och igen: jag bryr mig mer om Frasse än er. Inte för att det är en tävling men seriöst, det kan man räkna ut med röven. Jag har lagt all tid, kraft, pengar, energi på min hund i 1,5 år. Att vissa kommenterar, dm’ar, mailar och antyder att de bryr sig mer om honom än mig är fan absurt. Skärp er.
Jag älskar Frasse. Lite för mycket för att det ska vara sunt. Snälla sluta förutsätta att det är på något annat sätt. Och snälla, sluta tro att du känner honom bättre, eller förstår problemen bättre, än jag. Tack.
Hej Lilly.
Jag är så ledsen för din skull som behöver tänka och känna dessa sakerna.
Det är nog omöjligt att göra rätt, men jag tänker att Frasse inte mår så bra om han har sånt vaktbehov att han faktiskt hugger.
Och någonstans, omgivningens säkerhet och mentala hälsa är väldigt viktig också.
Om ingen är beredd att ta honom med en ärlig beskrivning får det kanske vara ok att det tar slut.
Ja, det känns ju sjukt. Och inte för att vara sån, men jag tror inte det finns så många andra med bättre förutsättningar att ta hand om honom än jag. Som bor på landet, inga småbarn, jobbar hemifrån som utbildad och erfaren hundbeteendeutredare. Hoppas inte det låter självgott. Jag tror också Frasse mår dåligt, åtminstone i de situationerna. Men för det mesta är han faktiskt jävligt lycklig, det är det som gör det så svårt. Tack för att du skriver <3
Hej!
Usch vad jobbigt och ledsamt att ni befinner er i denna situation!
Det här med att fatta beslut över någons liv eller död är en så sjuk grej! Och att man ens KAN det är galet. Man vill ju alltid att någon/något ska fatta det beslutet åt en.
Tack för din väldigt öppna beskrivning av hur livet med Frasse är. Känner igen mig så himla mycket i din sorg och befinner mig på ett liknande ställe. Där man slits mellan vad man vill, borde och vad man gör för att man vill stå för sitt beslut. Det låter inte som att någon av er mår så bra som ni hade kunnst göra. Och någonstans tänker jag att om vi inte tycker att det är roligt med den hunden, så är det inte fel alls att fundera på andra alternativ (förutsatt att man är som du och har försökt med allt!) Jag tycker att ditt resonemang är jättestarkt och låter rimligt, även om avlivning är så himla slutgiltigt. Men kanske finns det någon annan som kan ta över honom. Lätt att säga för att det handlar om någon annan än en själv, men annars tycker jag inte heller att det låter fel och ogenomtänkt med avlivning. Hur sorgligt det än är ❤️
Ja men eller hur, vad är det för gudskomplex typ? Ett så stort ansvar.
Jag försöker verkligen tänka ut var han skulle kunna ha det bättre, för han ÄR verkligen en så himla fin och glad och härlig hund. Det farliga är 1% av honom. Men ja, inte för att vara självgod nu men jag vet ingen som har bättre förutsättningar än jag själv. Jag jobbar hemifrån, dessutom med att träna hund så jag kan göra det på arbetstid. Bor mitt ute i skogen också. Och så är jag rädd för att nån ska ta över honom och att Frasse biter och blir avlivad som en hemsk aggressiv hund i statistiken bara typ.
Gud det är så svårt! Jag kommer inte fatta nåt slutgiltligt beslut på ett bra tag. Jag vill bolla lite mer. Och det betyder jättemycket att kunna skriva med andra istället för att det är krig i hjärnan. Som det varit flera månader. Tack för att du skriver. Det betyder verkligen mycket!
Jag har också gått utbildning för jessica och Jenny. Var nog kullen före dig. Det som fick mig att ta tag i det var nog just som du beskriver behovet av att få bolla. Som en gruppterapi för hundmänniskor!
Jag känner ofta att min hund är way beyond min kompetens och känner samma som du, att jag hade velat omplacera honom om jag visste någon som ville och kunde ta hand om honom och bemöta honom som han behöver. Men vet i sjutton om den personen finns. Så som sagt, hejja dig för att du vågar ta upp det här till ytan. Det behövs!❤️
Ja, så värdefullt. Hundvärlden borde vara mjukare, internet med.
Tack för att du delar med dig <3
Tycker det är jättefint att du tar upp det på detta viset ❣️ kanske är kontroversiellt men jag tycker det mest rättvisa mot Frasse är att låta honom somna in. Ge honom fina dagar hos er som älskar honom och sedan ge honom ett fint avslut, utan att han behöver hamna i att bli avlivad i all hast efter att ha bitit någon. För oavsett säkerhetsåtgärder du tar så låter det ju verkligen som att det är där det kommer att sluta för honom annars ❣️ all styrka till dig i detta skitjobbiga och klappa dig själv på axeln för att du gav honom ett bra liv, om än lite kortare än det var tänkt ❣️
Vi får verkligen se, jag har tänkt på detta länge och kommer vänta med att ta beslut också. Men jag uppskattar verkligen din ärliga åsikt och är inte långt ifrån den själv, såklart. Men måste landa i det. Nu är det som en myrstack i hjärnan och har varit i flera månader. Tack för din kommentar, så fint att kunna bolla tankarna och inte sitta ensam med dem!
Jag hade en liknande hund som vi efter mycket funderande valde att få somna in. Har mått piss en lång tid efter detta men har nu börjat landa och kan se att vi gjorde det för allas bästa, även för vår hund som inte heller hade ett roligt liv längre pga allt. Sen tror jag vi ”förmänskligar” dessa beslut vilket gör det 100 gånger värre och svårare men som tur är förstår ju inte hundarna på det sättet, de somnar ju bara in, de är ju i nuet hela tiden om du förstår hur jag menar. Man gör ju inget för att vara elak, livet måste ju funka för alla parter inklusive hunden. Så vill säga att jag förstår dig så väl och tycker det är så modigt att du skriver om det, jag vågade inte prata så mycket om detta innan då jag kände sån skuld/skam. Men alla håller med om att det var det rätta. Det tror jag många här också gör! Kraaaam
Ja men ibland undrar jag för vems skull jag sliter, faktiskt. Alltså Frasse bryr ju sig inte om så mycket mer än här och nu? Tack för dina tankar <3
Usch, vad jobbigt för dig och er! Så svårt att älska någon när det är så himla himla svårt. Jag får lite ptsd av att läsa för har själv varit i en liknande situation. Känner också att många glorifierar detta med att ”rädda” hundar, i mitt fall var det en rescuedog genom en organisation. Men när det blir farligt, så är det just farligt. Och inte alla hundar går att lära om. Till slut fick jag fråga mig – vem fortsätter jag att kämpa för? Är det verkligen för hundens skull? Det fanns en sjukdomsproblematik också (förmodligen stressrelaterad i grunden) och till slut fick jag fatta det jobbiga beslutet. Vilken sorg det var. Och vilken otrolig lättnad. Nu fick alla vila (hunden också), men det tog mig många många månader att först komma fram till beslutet, och sedan när det var gjort att acceptera att det blivit så. Men när man vet, så vet man, det tror jag verkligen. De flesta av oss vet nog tidigare än vi vågar erkänna, för sen finns den där kärleken till djuret, och pliktkänslan. Ibland blir vi förblindade av den. Vet inte om detta hjälper dig, men ville skicka mycket kärlek till dig och Frasse, och stöd i en jävligt jobbig tid + beslut.
Ja men verkligen! Det finns ju nåt nästa helgon-aktigt i att ta över en trasig hund (ju trasigare desto bättre) och få ordning på den. Gärna på bekostnad av hela ens liv, det bara spär på att man är ett helgon och martyr och folk älskar den storyn.
Jättebra perspektiv också med vems skull man gör det för. Finns det smärta och sjukdom så är det tydligare tycker jag, i Frasses fall så är det 1000% för hans skull han bor här. Ingen annan har det bra. Och jag tror inte alltid han har det bra heller med tanke på beteendet. Tack för att du tänker och bollar med mig!
Känner igen mig massor, på många sätt. Adopterade en hund från Irland för ett gäng år sen. En staffeblandning som bara beskrevs som glad och sprallig, typ. Efter någon vecka bara så började en annan sida komma fram. Hon tuggade fradga och klapprade tänder i stress/upphetsning när hon såg katter och BARN. Runt mina syskonbarn. Barn vi mötte ute. Hon kunde vilja gå fram och hälsa på någon men väl framme så högg hon efter dom. Hon morrade och skällde på mina kollegor så fort de gick förbi. Folk var rädda för henne, och jag förstår det. Under de sex månader jag hade henne blev jag extremt isolerad, deprimerad, ångestfylld och var ständigt på min vakt. 110% fokus hela tiden så inget skulle hända. Säkerhetstänk KONSTANT. En gång failade jag och hon råkade nypa en kollega i benet.
Sökte och fick en del stöd av organisationen under den här tiden, och till slut bestämde vi att hon skulle omplaceras. Trots min avrådan så hamnade hon i ett hem med barn. Hon bodde där ca 2 veckor och under den tiden nafsade hon efter barnen. Slutade med att hon tog sig ut genom en dörr som någon råkat lämna öppen när en chihuahua stod utanför, hon sprang ut och bet ihjäl den. Avlivades efter det.
Har efter det här typ haft PTSD och varit orolig för att skaffa hund igen. Speciellt omplacering/ej valp. Även fast det lirar mer med mina värderingar (då iallafall). Tog 4-5 år och en annan kris för att jag skulle våga, men då blev det en valp från uppfödare. Jag kan fortfarande få ångest när jag tänker tillbaka på den tiden, på allt som hade kunnat hända. Önskar så att jag hade lyssnat mer på mig själv och avlivat henne själv, tidigare. Låter hemskt men hon var en trasig hund, hon kunde enbart slappna av helt om hon och jag var ensamma hemma i vår lgh med persiennerna nerdragna. Inte hennes fel såklart men jag tror hon mådde skit. Antagligen sabbad av elaka människor. Samt utsatt för mycket stress och skit med omplaceringar som antagligen inte hjälpte.
Vet inte om detta hjälper något alls, men jag fattar hur jävla jobbigt det är att ha en sån hund. Att försöka lösa situationen på NÅGOT sätt. Kan tyvärr inte säga när man vet att det är nog, jag fasades nog in i den känslan. Och den kom ur så många andra känslor man känt när man varit i det där. Jag tror du kommer fatta rätt beslut när du är redo att landa i det, vad beslutet än blir. Och det är så jävla mycket skam och skuld i sånt här. Men INGEN hund mår bra av att du mår bajs, i längden. Varken Frasse eller Gun. Sabba inte dig själv.
PS. Väldigt glad att du är tillbaka. Blir glad varje gång du postar något pga tycker verkligen om dig/ditt content/din blogg.
KRAM!
Åh, jävlar. TACK för att du berättar. Alltså det är ju min skräck med om jag skulle omplacera honom, att han skulle skada någon. Och så vill man vara duktig och klara allt och rädda alla hundar.
Tack för att du hjälper mig att tänka <3 KRAM
Oavsett vilket beslut du landar i hoppas jag du känner dig stolt över att ha berikat hans liv, för det ska du vara. Om Frasse har nått vägens ände, så har han ju haft ett fin och kärleksfullt liv hos dig fram till dess. Mer än så kan man inte önska och begära <3. Tack för att du vågar ta upp detta svåra men viktiga ämne. Önskar er allt gott!
Ja alltså ibland tänker jag att varje dag sedan dagen jag tog över honom faktiskt ÄR en bonusdag för honom. Han skulle ju inte ens levat alls nu, så all tid är på nåt vis extra. Och jag ska göra varenda bonusdag bra för honom! Om det blir många eller få vet jag inte än. Tack för din fina kommentar <3
Nej vilken fruktansvärt tråkig situation.
Skuldkänslorna är såklart svåra att komma ifrån, men skuldkänslorna om han skulle bita en annan hund, katt, barn eller vän tror jag skulle vara ännu värre.
När man pratar om avlivning i samband med sjukdom eller ålder så vill man ju ofta göra det innan det blir alltför dåligt, för att minska risken för lidande. Här är lidandet kanske störst för dig och de runt omkring Frasse, men jag kan tänka mig att detta är ett beteende som även Frasse mår dåligt över. Stressen och osäkerheten i dessa situationer, och speciellt om det blir värre och värre.
Det är lätt att glömma i de situationer där allt funkar bra och alla är glada. Ibland får man ta ett steg tillbaka och försöka se helheten.
Du har gett Frasse det finaste av liv han kunnat få. Det ska du vara stolt över. I mina ögon har du absolut räddat honom. Glöm inte att halva hans liv har varit det han levt med dig, någon som har älskat honom tillräckligt mycket för att ta sig tiden och engagemanget att ge honom en riktig chans. Den tiden är inte obetydlig för honom.
Att du har självinsikt nog att fundera över detta och dessutom prata öppet om det tycker jag gör dig till en fantastiskt hundägare. Att ge Frasse ett fint avslut innan det går för långt är i min åsikt (obs min) det bästa du kan ge honom nu.
Beslutet är svårt att ta oavsett vilken anledning man tar det. Jag kände skuldkänslor när jag valde att avliva min hund trots att alternativet var att han skulle lida till döds. Det går inte att komma ifrån, så skuldkänslor behöver inte betyda att det är fel beslut.
Hoppas mina tankar kan vara till någon hjälp men detta är i slutändan ett beslut som du måste ta själv. Det är bara du som känner Frasse tillräckligt för att veta om det går att fortsätta försöka. Det är bara du som känner dig själv tillräckligt för att veta om du kan fortsätta försöka, och jag tycker att det är okej om du inte kan det.
Nu började jag gråta <3 Vilken fin kommentar! Tack snälla du!
Tack snälla för att du delar med dig av det här. Tror precis som många andra att det är oerhört viktigt att lyfta upp och prata om. Har nyligen adopterat en valp/unghund från Irland genom en stor organisation, och börjar känna mig extremt skeptisk till hela grejen. Man är naiv och tror att man ger hunden ett bättre liv, och i många fall är det säkert så. Men jag tror att i lika många fall så hade djuret mått bättre av att inte utsättas för den enorma stress det innebär att flytta till ett annat land, åka en lång transport under dagar i en miljö som kan vara allt annat än lugn och härlig och till sist hamna i en helt ny boendesituation som är helt främmande. Innan har jag inte förstått hur mycket det påverkar ett djur att göra en sån omställning, men jag förstår det nu.
Vår hund är uppvuxen på kennel och har enorma problem med stress och även ett enormt stort resursförsvar gentemot precis allt. Vi har varit till veterinären otaliga gånger för att försöka reda ut om hon har ont någonstans, om något är fel eller om det ”bara” är psykiskt. Hon biter, tvättar, kliar sig maniskt och uppvisar många stereotypa beteenden som pekar på att hon inte alls mår bra. Många gånger känner man sig som en djurplågare som ens behåller henne i livet. Sedan kommer även (fler och fler ska sägas) ljusglimtar där allt känns bra. Det är svårt att veta om allt kommer bli bättre för henne till slut eller om man bara gör henne en otjänst genom att behålla henne i livet.
Förstår vilka jobbiga tankar du går igenom och vill slänga iväg en kram till dig. Tack återigen för att du delar med dig.
Det är verkligen ljusglimtarna man lever på, till en nästan löljlig grad. Tack för att du delar med dig, känns skönt att man inte är ensam med en hjärna som snurrar <3
Läst o grinat och läst vidare ….så otroligt svårt och viktigt att våga prata om…
Har inget bra konstruktivt att säga men känner spontant att din hälsa måste komma allra först och din familj
Ska lyssna på ert poddavsnitt i morgon
Vilket beslut du än tar så är vi många härinne som backar om dig
Tack <3 Det betyder oerhört mycket!
Vad fint att du vågar dela med dig ❤️
Jag lider verkligen med dig som måste stå mitt i såna här tunga beslut. Skickar massa massa fina tankar och kärlek 🫶
tack <33
Jag tycker det är modigt att våga tänka och prata om detta. Jag kan tänka mig att det kanske inte känns så. Men för mig krävs det mod att våga se och faktiskt våga vara ärlig med sig själv.
Känner igen känslan av att vara låst och gå på helspänn och hela tiden, det kostar otroligt mycket energi. Oavsett beslut så är jag helt säker på att det kommer landa i vad som är bäst för er alla. Jag brukar tänka på att magkänslan viskar och hjärnspöken skriker. Det låter klokt att inte bestämma än utan låta det växa fram. Stor kram till dig och tack för att du vågar dela med dig!
tack för din fina kommentar <3 det är skönt att slippa vara ensam med tankarna. kram!
För det första – så bra att du skriver om det!
För det andra, jag har absolut noll ”professionella” råd, jag kan bara relatera. Vi skaffade också en hund under pandemin, jättefin på alla sätt och vis så just med henne var inte det problemet, men efter ungefär ett år fick vi totalt ändrade förutsättningar. Vi var två som bytte jobb och vi flyttade ut på landet (iofs bra men inte så man kan åka hem och gå ut under lunchen). Här var ju inte hunden i sig problemet, men det blev, precis som för dig, ett liv som inte var bra för oss människor, med mycket stress. Vi lämnade bort henne till ett par som precis blivit pensionärer, med mycket tid och skogsaktiviteter, så hon har det SÅ bra nu – men jag känner ändå att vi misslyckats.
Det måste ju få vara ok att saker ändrar sig eller inte blir som man tänkt, och JA man måste få tänka om och hitta andra lösningar. Du kan (inte sagt som pekpinne) ju inte ha en hund som till den grad begränsar ditt och ditt barns liv, hur gärna du än vill att det ska funka.
Har följt dig och saknat dig här den tiden du varit borta, fast vi inte ens har hund längre, och tror att du själv nog egentligen hittat vad du behöver göra för att det ska funka. Av någon anledning är ju folk totalt rabiata när det kommer till husdjur och tappar totalt förståelse för att det finns olika förutsättningar och möjligher för olika människor och djur, men i den lilla bemärkelsen att du ändå frågat om råd så vill jag ge mitt stöd till att göra dig av med Frasse. Även om du kommer sakna honom (för det är klart att vi kan ha två saker i huvudet samtidigt, eller hur) så kommer du få bättre förutsättningar för att orka med resten av ditt liv?
Oavsett i alla fall – heja dig och DU och din familj är viktigast!
Åh, gud. Här sitter väl jag och gråter pga skör. Jag tycker att det är ett så viktigt samtalsämne och jag tycker det är så viktigt att vi pratar och skriver om det så det finns tillgängligt för andra att läsa. Det är svårt att veta hur långt ett liv är och blir. I vissa fall är det väldigt långt och i vissa fall är det väldigt kort. Oavsett vad du tar för beslut så tänker jag att Frasse har haft ett fantastiskt hundliv med dig. Vi vet ju inte alltid hur de här hundarna mår mer än att vi har ett ansvar över att de ska må så bra om de bara kan göra under tiden som de tassar med oss i livet. Jag tror inte att Frasse kan få ett bättre hem och i det här läget (obs personlig åsikt). Du har hjälpt Frasse och gett honom ett fantastiskt liv. Tänker att du ska lita på din magkänsla ❤️. Vill inte skriva att livet är för kort, men jag gör det ändå i hopp om att du förstår vad jag menar. Heja dig, du är bra!
Tack <3 Det betyder väldigt mycket att få stöd och förståelse. Så tack för det!
Tack för att du tar upp det här, tror det är ett viktigt ämne att uppmärksamma och viktigt att få bolla tankar kring!
Någonstans låter det ju som en ohållbar situation, det ska vara roligt att ha hund och att gå på helspänn är otroligt jobbigt. I grund och botten låter det som att även Frasse går upp i otrolig stress när det finns föremål omkring, och det är svårt att helt komma bort från. Jag tänker att det måste vara otroligt jobbigt som hund med frekventa stresspåslag och den hetsen han har i dessa situationer. Du har försökt och gett honom möjligheten att se om det kunde påverkas med träning, men i hans fall är det bevisligen inte så.
Jag personligen hade nog inte vågat omplacera honom. När de väl börjat försöka bita på fullaste allvar är risken stor att det bara är en tidsfråga tills någon blir skadad, och det tycker jag inte är en risk värd att ta, hur hemskt beslutet än kommer att kännas – för det är alltid ett tufft beslut.
Du har gjort en fantastiskt fin insats som har gett honom möjligheten till ett underbart liv, glöm inte det! Ta den tid du behöver för att landa i det här. Massvis med kramar!
Tack för dina tankar! Jag kommer inte ta något ogenomtänkt beslut, oavsett vilket håll det blir åt. Det lovar jag 🙂 Kram!
Hej 💖.
Jag vill först skriva, att du är otroligt stark och tack för att du delar dina tankar och svårigheter 💖
Jag kan bara instämma i alla kloka kommentarer du fått och hur det än är, så är det ju så att ett dött djur lider inte, det är bara vi som gör som är tvungna att ta beslutet.
Och en devis jag försöker leva efter som djurägare är att hellre att de får gå vidare en dag för tidigt än en dag för sent.
I din situation hade jag inte omplacerat, för som ni skrivit här tidigare, tänk om han skadar någon rejält för att de inte har den superkollen som du har.
Och jag tror ju heller inte att han mår toppen när han håller på så.
Massor med styrkekramar och tack återigen för att du vill låta oss få vara med dig och dina tankar i det här.
Tack <3 Jag kommer inte fatta ett beslut spontant, måste landa och tänka klart. Men oavsett hur kommer det inte vara ogenomtänkt, lovar! Kram!
Tack för din ärlighet.
Jag trodde jag hade en skitjobbig hund. Men… det här går inte. Går inte. Det är inte rätt mot någon. Du kan inte begränsa era liv såhär. Och han ska inte omplaceras…. Det är det ansvaret vi hundägare tar på oss, på gott och ont. Att ta bort hunden. Du har kämpat. Ingen kan ha gjort mer. Hämta styrka där… ingen kan ha gjort mer. Många styrkekramar från mig ❤️
Tack för dina tankar <3 Jag har inte landat än och tar inget beslut på impuls, oavsett var det landar. Kram!
Jag måste verkligen börja med att be om ursäkt för det plumpa sätt jag uttryckte mig på i min förra kommentar.
Jag insåg verkligen inte att det kunde uppfattas som hårt.
Jag har den fullaste respekt för den kunskap du besitter och vet att vilket beslut du än väljer kommer att vara otroligt genomtänkt, tvivlar inte en sekund på det.
Vill verkligen inte ta ljuset från den tankeställningen du brottas med, men kanske att jag är färgad av min egen senaste djurägarupplevelse och därför uttryckte mig som jag gjorde.
Finns mycket att skriva om den men brottas och lider fotfarande, 6 månader senare, med det beslutet jag tvingades att ta.
Fastän jag vet att om jag utgår ifrån hur jag uttryckte mig i förra kommentaren gjorde rätt, så mår jag skit på ett sätt jag aldrig gjort tidigare vid dessa tuffa beslut.
Kanske att jag tänkte helt fel och tar på mig fullt ansvar för det, men trodde nog att jag visade mitt fulla stöd om du skulle välja det alternativet, inte domdera.
Ber återigen om ursäkt för det 💖.
För jag förstod nog att du skulle få en hel del negativa kommentarer, av dem som anser att man in absurdum ska rädda allt på fyra ben.
(Tänker inte på Frasse här, utan på fall där det är solklart vilket alternativ som ska väljas, alltså där djurskyddet ska träda in.)
Och ville återigen visa att det alternativet inte är fel om man landar i det beslutet.
Är av åsikten, och vet självklart att du också är det, att som djurägare har man ett enormt ansvar.
Och för mig, min åsikt ingen annans, innebär det att jag kan tvingas avsluta och filosofiskt sett önskar jag att även vi människor kunde få lov att välja det alternativet.
Att både människor och djur skulle kunna få ett värdigt avslut.
Hellre sluta på topp än en dag försent.
Lättare sagt än gjort, jag vet
Ska nog sluta, skriva nu, är rädd att jag bara gräver min egen grav djupare 🙄..
Men med det sagt, skulle jag aldrig skamma någon vilket beslut de än väljer att ta.
Och ser gäller såklart även dig.
Återigen, vet att du är en otrolig klok människa, annars hade du aldrig brottats, så som du gör med detta.
Och du kommer lösa detta på ett eller annat sätt, jag vet.
För även om man väljer omplacering, och nu utgår jag återigen från mig själv, så är det också ett tufft beslut och kan också ge en känsla av misslyckande och ifrågasättande från en själv.
Har även gjort det valet själv ett par gånger.
Nu ska jag vara tyst och hoppas innerligt av hela mitt hjärta att mitt babblade landar bättre denna gången.
Tänker på dig och lider med dig 💖.
Och stöttar dig såklart, vilket beslut du än landar i 💖.
Nu har du svarat på Marias kommentar och jag vet inte om du är samma person haha (teknik – kul!) men oavsett vad du skrev så vill jag bara säga: NO HARD FEELINGS!! Hela detta bloggkommentasfält har varit en fröjd jämfört med vissa dm och instagramkommentarer jag fått, så har nog inte ens syftat på någon kommentar här. Blev bara väldigt många! Nu ser jag som sagt inte vilken din tidigare kommentar var men oavsett åt vilket håll den gick så är jag noll sur! Tack för att du delar med dig <3 Stor kram!
Du har fått så många kloka och fina kommentarer redan. Och jag hoppas verkligen du slipper den sämre varianten av kommentarer ❤️
Ville bara skriva några stöttande ord jag med.
Beslutet är grymt att ta, och det gör förjäkla ont. Jag var med om en snarlik situation i sommras, med två tikar som inte gick ihop längre (och omplacering var inte ett alternativ av olika skäl). Men iaf i mitt fall så insåg jag hur mycket bättre det vart för oss alla i slutändan, efter att beslutet var taget och ingen behövde lida mer. Det är inte helt lätt att se direkt efter när sorgen är som värst och hjärtat är alldeles trasigt, men med lite tid att läka så fattade jag att det vart rätt.
Rätt för mig, rätt för min andra hund och rätt för hon som inte längre är med oss 💔
Hade jag kunnat kämpa lite till? Hade jag kunnat slita ihjäl mig för att få det att funka? Pausat våra liv i övrigt och bara fokuserat på problemet.
Säkerligen. Men till vilket pris? Ibland är detta tuffa beslut det humanaste man kan göra.
Oavsett vad du väljer att göra – det är din hund och ditt liv. Och med tanke på allt du berättar så är det inte konstigt om ni kämpat klart nu ❤️
Tack för att du delar med dig. Nä men precis, det är skitsvårt att veta var ens gräns går. Alla ”kan” väl ta i lite mer, men som du säger: till vilket pris. Så svårt. Tack för din kommentar <3
Tack snälla för att du delar med dig ❤️
Jag jobbar som djursjukskötare och har träffat många hundar som Frasse. Hundvärlden är så tuff och hård och tonerna är att det alltid är ägarens fel när hunden gör fel. Att vi har en individ full med nedärvda egenskaper tas ingen hänsyn till.
Att”rädda” hundar glorifieras och ägarna skuldbeläggs trots att det är en hund med dålig mentalitet.. Det skriks att de är familjemedlemmar tills att ägarna inte vågar göra något annat än att behålla hunden. Med resultat att de isolerar sig, barnen får inte ta hem kompisar, de slutar själva att umgås med folk, de kan inte åka på semester för de litar inte på hunden hos någon annan, de vill inte att något ska hända.
Till slut finns inget kvar, ägaren är slutkörd, psykiska ohälsan är ett faktum.
Det slutar ändå med avlivning. Jag har träffat så många ägare som gråter för att de inte klarar mer. Hunden har bidragit till att de är helt isolerade, ibland till skilsmässor, barnen är arga för att de inte fått ta hem kompisar, ändå har ägarna så mycket skuldkänslor för att de måste ta bort sin familjemedlem.
Tack för att du lyfter det här! Vi måste normalisera att avliva individer med dålig mentalitet. Vi kan inte anpassa in i absurdum till den gräns att ägarna går sönder❤️
Ja, får nästan lite såna extremt pro-life vibbar av vissa? Hunden ska fortsätta leva hur dåligt den – eller alla omkring den – mår. Det är väldigt sorgligt.
Tack för att du delar med dig <3
Pingback: JAG VAR NAIV • HUNDTRÄNAR-LILLY
Ååh, så tungt för er att gå igenom detta. Vilken sorg. Du har fått så många fina svar redan, ville mest bara säga att jag stöttar dig till 100% ❤️
Du har gett Frasse ett fantastiskt fint liv och gett ditt allt – det finns ingen skam alls i att ”ge upp”. Jag vill inte ens kalla det att ge upp, snarare att acceptera det faktum att hans beteende troligen aldrig kommer att bli bättre, och att det en dag kan orsaka en allvarlig olycka. Jag håller med dig om att en sån hund inte borde omplaceras. Och kanske hade både han och ni mått bättre av att han får somna in. Så får ni båda vila.
Oavsett vad du landar i är jag helt säker på att du tar rätt beslut ❤️ tack för det du gör och tack för allt du gjort för Frasse ❤️
Tack snälla du <3
Tack <3 Det betyder mycket ska du veta!
Pingback: TANKAR OM BLOGGEN • HUNDTRÄNAR-LILLY
Pingback: DRÖMMAR OM FRAMTIDEN • HUNDTRÄNAR-LILLY
Du tog ett modigt beslut för ett år sedan när du gav honom en chans till, och nu överväger du ännu ett modigt beslut, att låta honom somna in. Jag tycker att du låter så klok i dina resonemang och det är bra att viktiga beslut får ta tid. Din liknelse om ett destruktivt förhållande är helt på pricken, för det är väl precis vad det är? En relation som tar allt syre på bekostnad av alla andra relationer. Så ska det inte vara, det är inte rimligt, inte i längden.
Det gör mig stolt över dig och lite rörd (trots att vi aldrig träffats) att du vågar berätta om din situation och ditt svåra beslut. Det måste vara extra svårt i din yrkesroll. Men om jag någonsin hamnar i en situation där jag behöver hjälp med en svår hund, så skulle jag känna mig trygg med att få hjälp av någon som vet precis vad jag gick igenom.
Så tack för att du visar vägen även i denna, kanske den allra svåraste situationen, en hundägare kan hamna i. ❤️
tack Jenny <3 Fan vad fin kommentar, tack för att du tog dig tid att skriva till mig. Detta är verkligen det värsta med att ha hund, usch.