”Man blir så bunden”, säger många hundlösa personer. Jag förstår. Om man vill ha ett liv med spontana resor och spring i dörren och vara superflexibel så är det svårare med hund. Men det är HÖR OCH HÄPNA inte alla som vill ha den sortens liv. Detta tänker jag mycket på just nu.

Det som fick mig att börja tänka på detta var egentligen att jag funderar på att skaffa höns och en bekant sa att ”åh nej, man blir så fast och bunden”. Och jag kände bara att det är ju det jag vill! Jag vill typ vara bunden till mitt lantisliv. Jag älskar ju det. 

För såhär: Jag vill inte resa en massa. Eller festa. Eller ha en massa stök omkring mig. Jag vill liksom ha ett ganska ”tråkigt” liv, om man tittar på vad normen säger alltså. Att man ”ska” vilja vara hipp och spontan och äventyrlig. Och jag är så himla nöjd med att inte längta till Bali eller whatever. Jag vill liksom vara hemma med hunden och är väldigt nöjd med att våra äventyr till stor del består av saker vi gör tillsammans. Går på konstiga promenader. Sover ute. Grillar korv.

Man blir ju bunden av så många saker i livet. De som är bra och fina och kul tänks kanske inte på. Men så är det ju. Man blir bunden av att ha hus också. Men om man VILL ha något, så ser man det ju inte som något negativt att bli bunden av det. Vill man ha hund är det ingen nackdel att vara bunden av den hunden.

Det är helt enkelt det man vill åt. Jag vill inget hellre än att vara bunden av det jag älskar mest i livet. Vad vore jag annars? Ensam och uttråkad, förmodligen. Utan hund hade jag inte tvingats gå ut i ur och skur, och det vet jag att jag mår sämre av än att kunna sticka på fest i tid och otid.

Jag känner mig inte bunden av att ha hund eller barn eller hus. Jag känner mig fri, för de sakerna är exakt vad jag älskar mest.

Söndagstankar, du vet. Nu: kurs och sedan skogen. Vi hörs om en vecka! Om du vill – följ mig på instagram!

Ha en fin dag <3