Jävlar vad ont det gör. Det är som att mitt inre är en blöt, tung klump av bomull. Som att jag gråtit in i en kudde i åtta dagar och sen har den kudden ersatt hela mitt inre. Saknaden är enorm och det är så fruktansvärt tomt omkring mig. Som att mitt hem ekar. Två hundar hade vi. Två hundar skulle vi snart ha igen. Nu: ingen. Ingen hund.

Jag ser honom i ögonvrån då och då och när jag inser att det är min hjärna som lurar mig så bryter jag ihop.

Återigen går jag tillbaka till mina grundfärdigheter inom krishantering. Jag tar fram min krislåda, som de senaste året mest fått samla damm. I den har jag sakerna jag skulle ta fram när jag ville skada mig själv eller fick andra hemska impulser. Det finns något för varje sinne. En handkräm som luktar svinmycket billig parfym. Ett foto. En lapp där jag skrivit ner bra låtar att lyssna på. Lite godis fanns där förut men det har jag självklart redan ätit upp. Får väl fylla på. 

Men det viktigaste jag gör nu, är att inte hamna där. Att vara steget före mig själv så att jag inte behöver ta fram krislådan. Jag tar hand om mina vanliga jäkla behov. Det tog jättejättelång tid innan jag insåg hur mycket det påverkade mig, och för någon som redan fattat det så känns det självklart, men om jag inte ser till mina så kallade sårbarhetsfaktorer – ja, då hamnar jag i skiten. Vi snackar ÄTA SOVA DUSCHA MEDICIN. Jag äter, jag ser till att sova och vila, jag duschar och jag tar min medicin. Just nu har jag ingen medicin men tar choklad istället och låtsas att det är det. När jag var som sämst, förr i tiden, var bara de 4 punkterna enormt jobbiga. Nu kan jag lägga till motion. Det är bra. 

Jag hanterar min sorg. Låter den ha sin gång. Bryter ihop. Men tar hand om mig. Vet att det skiter sig om jag slutar äta och leva. Ingen vinner på det. Så jag fortsätter. Låter tidsinställda inlägg bara publiceras, orkar inte stanna och sätta allt på paus. The show must go on, om vi nu ska vara klyschiga. Och det får man när man har sorg. 

Men fy jävla fan. Vad ont det gör.