Åh, vad glad jag är i min kamera. Det är en sådan vördnadsfull känsla och jag känner en väldig respekt för den. Denna respekt är rätt ny och den ger mig en väldig pliktkänsla. Jag ger mig då och då ut enbart för att lära mig inställningar, det tekniska. Kör allt manuellt och de flesta bilderna blir rätt kass. Men då och då händer detta:

Då gör det inget att jag tagit hundra bilder innan som bara blir skit. När kameran och jag väl klaffar så blir det bra. Det räcker med en bild så är det förlåtet. Som väl är så blir det oftast mer än en bild, nu för tiden. 

Så himla glad i att fota! Och har äntligen vågat mig på det igen. Efter fotosession med Åsa i förra veckan fick jag sån himla prestationsångest och vågade knappt röra kameran… Så dumt! 

Nu är jag igång igen i alla fall. Så himla skönt!