Det har varit några konstiga veckor. Jag har varit lite off i hjärnan ärligt talat och haft mycket tvivel kring vad fan det är jag håller på med. Classic lilly att få panne och vilja kuta åt precis motsatt håll så fort något går bra :)) I detta fallet företagandet. För jag tycker fortfarande att det är pissläskigt att sticka ut hakan och ba ”halloj jag kan nåt om hund”. Dels för att jag är ny och det finns tusentals som kan mer än jag. Vill inte heller trampa folk på tårna.

Är hundra procent fortfarande ett litet barn som vill att alla ska gilla mig och låt oss vara ärliga man kan inte bli omtyckt av alla. Eller då är man nog rätt… beige? Typ. Och jag vet ju att jag är MYCKET som person. Alltså lång och pratig och väldigt dålig på att filtrera vad man får och inte får säga.

Så att plötsligt ha gått från att tycka instagram är toppen och att det är så mysig stämning och alla är snälla, har jag blivit rädd. Jag vågar knappt öppna munnen. Det kanske inte syns utåt men för mig har jag blivit intetsägande, anonym och fan, tråkig.

Men är rädd alltså. Ja men jag är det! Jag vågar inte. Fast det gör jag ju. Jag kommer över det. Det var samma visa när jag startade denna bloggen. Samma tankar. Första gången jag la upp ett självporträtt. Första gången jag gav ett TIPS så malde det på om att ”vem fan tror jag att jag är” och sånt. Som sig bör?

Jag kommer över detta med. Jag ska ha semester i sommar och radera appen i tre veckor och det hoppas jag ska hjälpa. Och så ska jag plocka blommor. När jag inte kan sova (alltid) så krånglar jag mig ur barnets grepp och smyger ut i trädgården med Gun och inspekterar mina odlingar. Kollar vad som har knoppar och vad kaninerna mölat i sig (jävla svinen tog min lila vallmo). Blåklinten fick sina första blommor i torsdags och luktärterna kommer när som helst nu.

Det blir sommar i år med och allt kommer att bli bra.