Alla hundar kan bitas om de blir tillräckligt trängda, det är ju inget konstigt. Men hundar som attackerar sin ägare utan någon ”rimlig” orsak är en annan sak. Okej fattar att det är rimligt i hundens ögon, ur dens perspektiv men vi måste väl ändå kunna vara överens om att i vissa fall handlar det liksom om att en viktig spärr saknas, oavsett hur mycket man ser det ur hundens perspektiv. Min favoritgrej att göra, det vet ni som följt mig ett tag va? Eller jag gör alltid det när jag coachar kring olika problem, det är en no brainer. Allt blir lättare att lösa om vi först kan sätta oss in i hundens synvinkel. Men i vilket fall: vissa spärrar ska väl ändå vara på plats för att en hund ska anses mentalt frisk? Typ inte vilja döda hen som skyddar/föder/hjälper den, över en bit snorpapper/en sten/ett plektrum/en karta alvedon?
Men men. Jag tycker det är intressant i alla fall just nu, att tänka kring vad som är en frisk vs en sjuk hund. Och alla grader där också. För jag menar även fysisk sjukdom kan ju diffa från cancer i hela skelettet till en liten klo som gått av. När är det ”tillräckligt” för att låta en hund slippa ha det så. Vissa verkar tycka att inget är tillräckligt typ, allt ska hållas vid liv. Bara den har små ljusglimtar eller en dag på hundra som är ok så… Och psykisk sjukdom har ju också en stor bredd. Men precis som i människovärlden tas det inte alls på lika stort allvar. Oavsett grad alltså. Jaja det är lösa tankar, ta det inte för allvarligt tack.
Det är ena delen som jag tänker och funderar på. Hur stressad är Frasse egentligen? Hur mår han? Går det att återställa spärrar? Jag tror han inte mår toppen. Men jag står fast vid att han knappast kunde haft det bättre. Det är i så fall om jag gör mig av med alla andra i mitt liv, sätter livet på paus ca 10 år, och bor ensam med honom men det känns inte riktigt aktuellt. Eller rimligt, görbart, etiskt eller värt.
Jag fortsätter leta efter någon ensam. Som inte har hund, barn eller andra djur. Som bor ännu mer lantligt än jag och med ännu högre staket. Som är intresserad av hundträning. Som är stark, för det är Frasse med. Som jag kan lita på.
Nål i en höstack-läge alltså. Letar chanser för den här gulliga men problematiska hunden. Men som de flesta normalt funtade människor förstår så är en stor, störig, stundtals faktiskt aggressiv hund som i princip välter allt han ser inte svinenkel att omplacera. Och antal personer som bor ensamma, har god fysik så de orkar 30 kg unghund, jobbar hemifrån så han inte behöver vara själv, inte har andra djur eller barn (eller ärligt talat typ vänner den vill träffa ibland), inte bor i alls tätbefolkat område, har en ängels tålamod och god ekonomi – inte svinmånga. Gärna träningsintresserad med så han slipper ha munkorg resten av livet med. Men, jag letar. Kanske finns det någon.
I början av juni, när jag hade haft honom i ett år, så sa jag att nu ger jag det ett halvår till. Jag orkar inte mer. Jag går på knäna, jag går av, jag orkar inte mer. Jag har gjort allt för den här hunden och testat allt. Räddat honom och gett honom bonusår han egentligen inte alls skulle haft, om de inte ringt från kliniken. Han har haft det SÅ bra. Men jag har bränt ut mig till den grad att mitt jobb som hundtränare inte ens kunnat skötas (den ironin!!!). Det räcker. Nu har det snart gått ett halvår. Inget är bättre. Jag har funderat, vänt och vridit i alla dessa månader, det är inget nytt.
Jag letar lite till.
Oavsett hur det blir vet jag att jag gjort allt. Och om nån skulle bli sur om jag inte hittar ett hem: so be it. Det enda ni som dömer mig (och andra som varit/är i min sits för tro mig, jag är inte ensam. herregud mina dm svämmar över) gör är att få mig att skämmas över att jag försökte ge en hund en till chans. Förmodligen avskräcker du en massa folk från att göra ett försök. Att ge en hund en andra chans är någonting fint, det tycker jag fortfarande. Beundrar alla er som gör det! Och som kämpar för hundar som far illa. Och jag vill fortsätta tro att det var rätt sak för mig att inte låta Frasse dö för lite mer än ett år sedan, även om det inte slutar som jag vill.
💖💕💖 Kloka människa 💖
🩷🩷🩷
❤️❤️❤️ Vill bara skicka kärlek och säga tack för att du delar! Så viktigt tycker jag! ❤️
Tack 🩷🩷
Hej!
Detta har du säkert redan fått svara på och säkert redan tänkt själv men har du tänkt tanken att ge Frasse någon slags antidepressiva eller lugnade tabletter? Har ju blivit vanligare och vanligare i hundvärlden vid problem, då såklart i samband med träning.
Förstår att du befinner dig i en jättetuff sits och vilket beslut du än tar så är det det bästa för er.
Har givetvis diskuterat medicinering med personer som kan sådant 🙂 Detta har pågått under väldigt, väldigt lång tid och när jag säger att jag gjort allt så menar jag det 🙂
Åh, Lilly… jag ömmar så för dig. Lyssnade på avsnittet som det här inlägget bygger på dagen det släpptes och kände bara sånt otroligt medlidande. Vilken jävla skitsits. Du har kämpat och kämpat och ni har kommit så sjukt långt, och så finns det ändå ett stort fett MEN där som pajar allt. Ett men som du inte rår på. Som du inte rår för.
Har tänkt skitmycket på er situation sedan dess. Har själv en hund som är rätt lik Frasse: lika stor, en unghund som kom till mig strax efter året, kraftfull både psykiskt och fysiskt, högenergisk, brötig, glad och burdus med väldigt, väldigt lite (obefintlig) grundträning i ryggsäcken. Det har varit en stor tröst för mig att följa din utveckling med Frasse, för i mina ögon har ni gått från klarhet till klarhet med väldigt mycket. Har alltid beundrat dig för din förmåga att ta dina hundar på oerhört stort allvar och samtidigt vara lite normal och realistisk (du vet hur hård hundvärlden kan vara). Det har varit så himla skönt att ha dig som förebild. Det kommer jag fortsätta att ha, vad du än gör med Frasse, det ska du ha jävligt klart för dig.
Och i och med att våra hundar är lika så har jag kunnat föreställa mig rätt bra, tror jag, vad du står inför. Har kunnat tänka mig min hund med Frasses eskalerande aggressionsproblem vid vakt. Jag tänker verkligen inte säga åt dig vad du borde göra, och jag säger inte att mitt sätt att tänka är rätt för dig, men det kanske kan vara skönt att få ytterligare en persons perspektiv.
I mitt fall hade det troligtvis slutat i avlivning. Jag hade inte kunnat ha en sådan hund kvar. Har också barn och jag hade varit alldeles för rädd att det som aldrig fick hända, skulle hända. Att hunden på något sätt fick upp grinden. Att den tog sig ut på något sätt, eller smet vid en promenad/i trädgården. Att ett barns kompis hamnade i rummet under en kurragömmalek och jag missade det helt. Jag menar INTE att du inte gör allt du kan, övervakar och är skitnoga, men jag hade varit så sjukt rädd att en olycka skulle hända. Har barn i min närhet som blivit bitna i ansiktet av hundar som INTE menade lika mycket allvar som Frasse gör, och som ändå fick bestående men av det och bara tanken ger mig kalla kårar. Jag hade också undrat hur värt liv man egentligen kan ha om man till stor del av livet hänger avskild från allt som händer. Alltså, Frasse trivs kanske toppen i sitt rum, vad vet jag (du vet bättre än jag i alla fall!), och jag vet att han har det skitbra hos dig, men för mig hade den grejen gnagt i mig så sjukt mycket. Bara grejen att behöva möblera om livet hela tiden så att man tillgodoser så att den där ”rumshunden” får det den behöver samtidigt som man ska rodda allt annat i livet… alltså, att du inte bara gett upp än är hedersvärt.
Du kanske lyckas hitta det där hemmet för Frasse och i så fall så kör ba kör! Om det är någon som kan så är det du, det är jag säker på. Men jag är inte säker på att ÄR någon som kan. Det är så himla många hundar där ute, speciellt just nu, som behöver det där hemmet på landet med någon som är hemma jämt, är utan barn och barnbarn, har kunskap nog att hantera en stor och potentiellt farlig hund och är ute efter en vuxen, energisk omplacering – och tycker det verkar ball att ta emot en hund med problem istället för en av alla tusentals som söker nytt hem och är en vanlig, fungerande jycke. Jag fattar att du har kontakter som jag inte ens kan drömma om, och jag fattar som sagt verkligen att om någon kan gräva fram det hemmet åt Frasse så är det du! Du är grym. Men jag satt själv för några månader sedan och la ut en sökesannons för en stor, energisk hund – inte boende på landet och inte barnlös men med ganska mycket hundkunskap, erfarenhet av omplacering, nästan noll ensamhetstid och ett väldigt intresse för hund – och jag fick typ femtio svar på ett dygn. Folk kastade i princip hundar efter mig: gamla hundar, valpar, stora, små, friska, sjuka, renrasiga, gatukorsningar, vardagstrevliga, problemjyckar… alla sorter. Och allt jag kände var bara… vem ska ta hand om alla de här hundarna? Man blir ju uppgiven.
Shit, nu målar jag upp värsta jättenegativa bilden. Det är INTE meningen. Kanske kan du fortsätta gräva bland kontakterna och prata om Frasse i dina sociala medier och hitta ett perfekt hem för honom. I så fall jublar jag med dig! Men vad jag vill komma fram till är att det inte är det minsta konstigt om du landar i att avliva. De som klandrar dig i det läget borde verkligen sätta sig och noga överväga sin människosyn. Din sits är så sjukt orättvis och omöjlig. Du har provat allt och kommer inte vidare, du har försökt och försökt. Frasse är en skithärlig hund som ändå bara inte funkar. Något är fel, något som du inte kan lösa. Det måste kännas så jävla sorgligt.
Men du. Är det en enda grej jag verkligen vill uppmana dig till så är det detta: bromsa i tid. Låt inte depressionen bli utbrändhet, tillåt dig inte att hamna på absoluta botten. Det är alldeles för kämpigt att orka ta sig upp igen, och hamnar du där kan du ändå inte hjälpa Frasse för då kan du ingenting. Sätt dig själv före. Dig själv och din goa unge. Du är värd att må bättre än så här.
Önskar jag kunde ge dig en stor jävla kram.