Jag har haft 3 hundar. Sedan de var valpar, vilket innebär att jag även genomlidit efterföljande unghundsperioder… Gun är påtagligt mycket unghund/tonåring/slyngel just nu så här kommer en efterlängtad jämförelse mellan de tre!

Mopsen Johnny, Rottweilern Bulten och nu: kooikern Gun. De känns som motbevis för frasen ”sådan husse sådan hund” för satan, vad olika de var/är! Jag ska berätta om Johnny i detta inlägg, för Bulten dog innan han hann fylla tre och var sjuk och hade ont så känns konstigt att plocka ut vad som var ”störig unghund” och vad som var *ont i ryggen*. Men med det sagt: Bulten vad allt för mig. Är fortfarande övertygad om att han var the one, så att säga. Har aldrig känt sådan koppling till en hund någonsin, och tror inte jag kommer uppleva det igen heller. Nåväl.

Mopsen som unghund

Johnny är också jobbig att tänka på. Smärtsamt varje gång jag tänker på honom, det är snart ett år sedan han dog nu. Fy satan vad sorgligt det är. Och kommer nog alltid att vara.

Men i alla fall: Johnny var v.i.d.r.i.g i den åldern Gun är nu (11 mån). Har skällde på allt, markerade på allt, drog som en wannabe-slädhund konstant, stack hemifrån, vägrade komma när jag ropade, sprang fram till folk och skällde ut hundar, och så vidare. Min första hund så ni kan ju gissa hur orolig och ledsen jag var! Kunde inte ens ”få pli” på en MOPS, vojne vojne. Men det lugnade ju sig till slut. Men gud vad jobbig han var.

Det är typ 90% av anledningen till att jag blev hundinstruktör, tror jag? För jag fattade inte hur fasen jag skulle få ordning på honom och behövde mer omfattande info än vanliga kurser. Haha, sjukt ändå. Men det var då jag började träna positivt på riktigt och det var i och med det som Johnny och jag faktiskt lärde oss varandra.

Stress, skällande och idéer

Johnny blev ofta uppstressad, fanns inte en chans att han skulle lägga sig och vila om minsta lilla grej hände. Förrän han blev tre, då tappade jag hakan för han la sig och chillade trots att vi var ute bland folk!! Han blev också skrämd av grejer (som Gun) men visade det genom mer ”attackigt”, så folk tyckte typ han var söt och ba ”ååh är du en liten tuffing haha”. Usch, måste ha varit förnedrande för honom… Jaja. Han hade massa idéer.

Jag var ofta väldigt orolig, varvade google efter hundträningstips och var så himla rädd att han skulle bli helt hemsk. Att jag inte skulle få ordning på allt. Att han skulle vara en sån odräglig småhund som de med ”riktiga hundar” (läs: schäfer) tyckte han var. Uj, vad jag läste och vi tränade och HÖLL PÅ.

När Johnny var ungefär 3 år tävlade vi startklass, vann över massa coola hundar och tog 183 poäng. Han slaggade även ute bland folk och på träning, han slutade skälla på prick allt (men TV vaktade han ofta ändå haha), han slutade dra i kopplet och… allt som allt blev han en jävligt bra hund. Världens bästa mops, om man får säga det själv. Trots att jag slet mitt hår och tänkte att det var kört, att han skulle vara så jobbig och svårtränad hela livet.

Så, till dig som har unghund nu: det lugnar sig. Det blir bättre. Skit i lydnadsmoment och tävlingar. Bara bygg er relation på sätt som är roliga för er båda. Okej?