Vi gjorde det! Ni som hängt med mig på instagram har kanske snappat upp i stories men här kommer hella vändan!

Fakta om Gun: livrädd för människor, skiter ner sig av skräck för veterinär (oavsett hur lite/mycket hon behövt vara där och att hon 0 gånger haft dåliga erfarenheter där. En av hennes favoritpersoner jobbar på djurkliniken liksom! Och hon har aldrig varit skadad eller behövt vård. Tror det är lukterna. Hennes första år i livet tränade vi ganska mycket på det men det har inte hjälpt alls, det är som att det sitter djupare)

Skit samma. Hon är livrädd. Så det är ju inte så kul att tvinga dit henne. Men hon är tik, långt över könsmognad, och ska inte ha valpar av tusen anledningar. Förr eller senare kommer jag behöva kastrera henne för att motverka risk för en del åkommor ändå. Och jag har faktiskt haft denna planen ett bra tag.

Så här skrev jag för något år sen:

”…hennes HORMONER och hur de påverkar hennes rädslor. Och då kommer man ju lite automatiskt in på kastrering. Nu listar vi!

Argument för:

• Hennes rädslor tog inte ordentlig fart förrän hon började löpa första gången, vilket får mig att tänka att det kanske finns ett samband. Hon var inte en ”chill” valp innan men det var som att spruta bensin på en eld när hon löpte.
• Jag märker tydligt att hon blir extremt påverkad av sina löp, mer rädd, reaktiv, vaktig och har en större benägenhet att visa aggression
• Hon ska inte ha några valpar ändå, eftersom hennes mentalitet inte duger till avel
• Sen det vanliga: risken för tumörer och sånt

Argument mot:

• Behöver inte alls hjälpa rädslorna, kan faktiskt till och med göra dem värre…
• Viktuppgång, Gun är redan ett matvrak och det skulle kännas hemskt att ha henne ännu mer fixerad vid det
• Det är ett stort ingrepp, där man dessutom söver ner hunden, vilket alltid innebär en risk
• Hon är en generellt frisk hund, förutom den mentala biten då, och det kan tyckas onödigt att utföra ingrepp på en sådan

Nu är hon nästan fyra så hon har gått igenom hela könsmognadprocessen. Löpen har sedan första gången blivit värre och värre för varje gång de kommer. Om det i början såg ut typ såhär: löp 2 veckor, skendräktig efter 2 månader, bra och ”normal” i 4 månader, sen nytt löp. Så har de där 4 månaderna i mitten bara krympt och krympt. Fönstret där hon mår bra och normal blir mindre för varje gång och det är jäkligt tråkigt för alla inblandade, särskilt Gun.”

Och samma saker kvarstår. Förutom att hon är över 5 år nu.

Dagen för kastering

Så kom dagen, tiden var bokad. De var förvarnade på kliniken. I och för sig var jag inte helt övertygad om att de fattade vidden, eftersom receptionisten föreslog att vi skulle komma eftermiddagen innan så Gun ”kunde äta lite godis i väntrummet”. Förlåt men HAHAHAHHAHA oj. Det är skillnad på rädd och rädd. Hade godis i väntrummet hjälpt hade vi inte haft detta problemet. Vi har jobbat på detta sen hon var valp :))) Jaja.

Körde dit, till ett nytt ställe, men så fort Gun insåg att det var en veterinärklinik så kissade hon ner sig och försökte fly. Vi fick sitta i ett eget rum, och hon som skulle göra operationen kom in. Hon blev förvånad över hur rädd Gun var. Jag bara… japp. Jag SA ju det. Gun skrek som om vi försökte döda henne när hon skulle lyssna på hjärta/lungor. Och kissade ner hela mig. Alltså total panik. Sen fick hon lugnande av en annan och vi lyckades faktiskt lugna Gun innan det, så det gick bra. Båda personerna var underbara och förstående och visade verkligen hänsyn och lyssnade på mig! Jätteskönt.

Det tog typ 2 minuter för Gun att bli jättetrött, inte så konstigt när hon haft det så jobbigt. Jag satt kvar i rummet och läste medan de opererade henne och vi kom överens om att hon skulle få ha uppvaket inne hos mig. Så jävla skönt!!! Eller jag blev lättad och kände att de faktiskt tog hänsyn till Gun och hur jobbigt hon hade det. Istället för att bara köra på liksom.

Efter någon timme kom de in med henne. Det var BRUTALT. Jag är ändå ganska tålig med mina hundar, oroar mig inte så mycket och liksom… kanske är lite för chill med vissa grejer. Speciellt Gun har hittills som sagt varit jävligt tålig och aldrig behövt söka vård heller, så i min hjärna är hon lite odödlig liksom. Hon har kass mentalitet, absolut, men den fysiska hälsan är kanon. Att se henne ligga med tungan ut, helt avtuppad… Det var inte kul. Det gjorde ont. Skärrad matte på bild:

Allt gick bra i alla fall och förutom en jääääävligt klumpig kommentar när vi skulle gå, som jag blev väldigt ledsen och irriterad av så gick det ju bra. Jag gillade alla på kliniken utom hon som fällde den kommentaren, det anpassades fint och jag kunde göra det jag bestämt mig för innan: vara positiv, glad, lugn, trevlig och ett bra stöd för Gun.

Så, nu hoppas vi att Gun mår bättre. Slipper de värsta topparna och dalarna av hormoner och kan bli lite jämnare så småningom. Hon är extremt kränkt av tratten och vägrade äta fram tills jag tagit av den första dagen. Men nu har hon vant sig.

Håll tummarna att hon ska må bättre snart!

Om ni vill läsa mer om kastrering ser ni allt jag skrivit om ämnet här – och om du är en person som hellre lyssnar så kan du slå på senaste avsnittet (23) av Hundsnack med Hanna & Lilly!