…Och då menar jag bokstavligen. Valpen gick in i ett elstängsel. Fy fan vad hon skrek, stackaren! Och jag tänker nu berätta hur jag gjorde för att det inte skulle ”sitta i”. Notera nu att detta är min valp, inte din, och du vet bäst vad som funkar för din hund. Jag delar med mig av hur jag gjorde i denna situationen och det är inte säkert att det går att applicera på någon annan/annans situation. Jag reagerade dessutom mycket på instinkt eftersom det gick fort.

Direkt efter hon gick in i elstängslet

Här var det ren instinkt, direkt när hon gått på stängslet så skrek hon rakt ut och försökte fly. Jag satte mig ner på marken och lugnade henne med rösten. Pratade lugnt och klappade. Kändes som 500 år men var kanske 10 sekunder, sedan kände jag att hon släppt en del av chocken, faktiskt. Två signaler som jag i efterhand insett fick mig att känna så:

• Hon skakade på sig
• Nosande i marken och på min hand

Båda dessa saker är så kallade ”lugna signaler” som hundar gör när de är stressade för att lugna ner sig själva eller den de kommunicerar med. Jag tänkte inte på det då men efteråt insåg jag att detta bidrog till att jag kände mig redo för nästa steg:

Minutrarna efter elchocken

Så efter några sekunder av skak och nosande så reste jag mig och gick ännu längre från staketet, med siktet inställt på öppnare vyer (åkrarna). Hon nosade men var helt med på att vi gick tillsammans och det kändes som att hon släppte chocken ännu mer. Efter kanske 20 meter vände vi och gick tillbaka. Stängslet på ena sidan, brasan och folk på andra och hon sökte sig mest till mig. Hon var väldigt spänd, särskilt i ryggen, men jag tyckte nästan att jag kunde se spänningarna lösas upp ju mer vi gick.

Jag styrde mot bilen och sa inte någonting. Bara berömde lite lugnt när hon gjorde lugna saker, som att slicka sig om nosen, lukta på marken och skaka på sig. I bilen låg hennes middag (torrfoder) så jag fyllde fickorna med det, tog ett köttben och gick tillbaka. Lät det ta lång tid innan vi kom fram igen.

Här gjorde jag verkligen en avvägning på om vi skulle åka hem istället. Men jag kände till sist att jo, hon kunde gå tillbaka. Hon hade släppt det såpass mycket. Så – igen, man får bedöma sin egen hund. Hade Gun, vid bilen, fortfarande varit jättespänd eller haft svansen mellan benen eller reagerat ovanligt stark på saker hade det varit en annan femma.

Resten av kvällen fick hon leta godis i gräset och jag satt på filten med henne. Klappade mjukt och snackade både med henne och med andra. Hon var spänd och rädd (alltså hade kanske 10% kvar om man kan säga så) men hon är också i spökåldern (som jag skrivit om här) och allmänt stissig bland folk så svårt att säga.

När vi kom hem igen så sov hon och vaknade som sig själv. Helt knäpp och rolig och skitsnabb, alltså. Så det känns helt okej nu!

Gun är rent allmänt rätt ängslig och känslig så vi jobbar dagligen med hennes självförtroende. Klättra på grejer, leta mat och leka tillsammans ingår i rutinerna liksom. Kommer såklart att fortsätta med det!

Några ord om att trösta en rädd hund

Det finns ingen anledning att inte trösta en hund som är rädd. Precis som när jag själv blir rädd för något vill jag bli bekräftad. Men! Det är ju skillnad på att trösta och att trösta. Det är skillnad på att uttrycka ”jag ser att du blev rädd, det är okej och jag finns här” och att uttrycka ”herregud lilla vännen är livet svinhemskt nu” (man kan ju stissa upp en hund om man själv blir helt stissig men det är inte samma). Fattar ni? Om hunden blir så rädd att det krävs att man tar upp i famnen och tröstar MASSOR för att den ska släppa det så för all del – gör det.

Detta är inte ”min åsikt” utan faktiskt väl understött av studier som gjorts. Här finns en video om det. Och här är en artikel som sammanfattar bra.

Notera nu att du måste känna din hund bäst. Att stissa upp dig är säkert inte bra, men precis som att du inte kan hjälpa det så kan inte din hund hjälpa att den blir rädd. Du måste vara en bra matte/husse och vägleda din hund genom rädslan på det sätt som fungerar. Att ignorera din skrämda bästis är inte sjysst eller hjälpsamt. Så bekräfta för hunden att du finns där. Att du är att lita på. Då kommer den förmodligen även (förhoppningsvis) söka sig till dig om den blir rädd i framtiden. Och det är ju bra! Logiskt.

Sök upp en hundpsykolog via Sveriges Hundföretagare om du behöver vägledning. Och jobba alltid på relationen.

Hoppas att ni slipper elchocker helt, såklart! Nu kör vi vidare på kul och lek och finfin relation. Kram!