”Du får den hund du förtjänar”
Det uttrycket får det alltid att knytas i magen på mig. Min första egna hund dog när han var 5. Min andra när han var två. De var underbara, men de var väldigt sjuka.
Så när någon säger så, blir jag ledsen. För det är klart att jag omedelbart tänkt att det vore hemskt att anse att jag förtjänar det. Att jag förtjänar att mina hundar skulle bli sjuka och dö.
Men tänk om det är jag som har fel. Tänk om det handlar om något annat?
Nu tänker jag mer att jag förtjänat att lära mig ett och annat om mina hundar. Och av dem, framför allt. Med Johnny lärde jag mig allt om hundträning, om att hundar inte alls bara automatiskt vill samarbeta och göra grejer ihop. Jag fick lära mig att belöna, planera och en massa grunder inom hundträning. Han var så jobbig att jag blev hundinstruktör, har jag skämtat.
Med Bulten lärde jag mig vad en lojal hund var. Hur enkelt och kul det kunde vara att ha hund och träna hund (stor kontrast mot Mr.Motvalls alltså). Jag lärde mig också att ensamträning är viktigt, inte bara för hundar som det står så i rasbeskrivningen om.
Och jag lärde mig, av de båda, att hälsan ska gå först i både rasval och val av uppfödare.
Jag har länge undrat vad det är Gun ska lära mig. Vad fasen syftet är med att ha en hund som Gun. Som är rädd. Som blir orolig. Som inte verkar gilla livet så jävla mycket. Liksom, inte the typical dog direkt.
Hon går och gömmer sig när vi ska träna inomhus just nu, till exempel. Jag tar fram godiset och så ser hon ut som att jag har sparkat henne rakt i själen, och så går hon och gömmer sig. Till exempel.
På många andra sätt är hon fantastisk, jag menar inte att klaga. Hon är bara väldigt annorlunda. Och jag har undrat vad jag gjort för att förtjäna henne – på gott och ont. För lär mig – det gör jag verkligen av att ha en hund som henne. Men specifikt då. Vad är det??!?!? Jag har letat i huvudet!
Här om kvällen slog det mig. Hon ska ju lära mig att allt inte är träning! För det har jag tänkt. Att man bara tränar sakerna man behöver träna på, så blir det bra. Man får anpassa efter ras och individ och en massa saker såklart, men jag har ändå (kanske lite omedvetet?) haft den inställningen. Att man bara får hitta på ett sätt att träna och sen träna på det så löser det sig.
Och sen kommer Gun. Och bara NOPE, du kan inte träna allt. Massor är medfött, nedärvt. Massor är sånt som jag aldrig haft en chans att påverka. Mentalitet är mentalitet. Jag kan träna sättet vissa saker visar sig på, jag kan träna beteenden runt känslor hon har. Men jag kan inte koda om henne.
Allt är inte träning.
Tack för det, Gun.
Jag ser det som en tröst. Och en lärdom. Jag förtjänade att lära mig det.
En kooiker är bättre än vilken livscoach som helst, en kooiker lär oss fantastiskt mycket om oss själva, en kooiker speglar våra känslor, en kooiker kräver respekt för sin person, en kooiker är alldeles alldeles underbar, en kooiker är alldeles alldeles skitjobbig, en kooiker tackar nej när kraven blir för höga, en kooiker ifrågasätter, en kooiker är smart, en kooiker som respekteras för den den är älskar en alldeles fantastiskt mycket! 😍
Att vi får den hund vi förtjänar vet jag inte, men jag är helt säker på att varje hund lär oss något nytt som vi aldrig lärt oss annars. Ännu säkrere är jag på att resan med en kooiker är speciell och lär oss saker vi aldrig trodde att ”bara en hund” skulle göra…. 😉💛
absolut 🙂
En kooiker samarbetar du med, den blir utless på repetetion, den har en egen personlighet, den gör vad du vill men måste också vilja själv. Du kommenderar inte en kooiker. Så sant att du lär dig mycket. Har haft många hundar men här får du verkligen tänka till både en och två gånger.Ibland blir man alldeles uppgiven men det är till att ta på sig ”tänkarmössan”. Det här är en ras som mognar sent och är som du säger en coach och partner. Mycket olik andra raser jag haft 😊 Min var okomplicerad till 1-års åldern. Livet med en kooiker är ett äventyr.. Tråkigt har man inte👍🏻