Detta inlägget handlar om något som är jobbigt både för mig – och kanske även den andra parten. Spekulera inte i vem/vilka det handlar om, så är ni snälla. Jag gör säkert tusen fel men ville ändå skriva detta för att kanske ge en liten bild av hur man kan göra när man letar omplacering. För det är inget konstigt att ta en äldre hund. Kram!

Den 27 november plingade det till i min telefon. Spårkompisen, som har span på omplaceringshundar i facebookgrupper, skickade en skärmdump på en omplaceringsannons i en grupp och skrev ”något för dig?”.

• 

• 

Jag läste noga. En rottweiler strax över året som inte går ihop med den andra hunden i hushållet. Kanske inte toppen, med tanke på att jag har Gun. Hon är snabb som fan och nästan övertydlig – och lyssnar inte den andra hunden då så blir hon sur.

Frågor jag ställde om omplaceringshunden

Allt annat pekade dock på att detta skulle kunna bli en fin kompis, familje- och tränings/tävlingshund. Jag skrev och presenterade mig! Sen frågade jag:

Vilken uppfödare är han från?
Är han röntgad?
MH-testad?
Har han några vardagsproblem?
Har han varit hos veterinär mycket?

• 

Uppfödaren skriver jag inte ut här, men de verkade inte ha haft enorma krav eftersom ägaren inte hört talas om MH och undrade vad det var för något. Okej, kanske hårt av mig, men ändå. Det är ju en brukshund vi snackar om. Som uppfödare av bruksras trodde jag att man var noga med att göra MH på kullarna? Men det kanske har förändrats?

Inte röntgad, har gått valpkurs. Varit hos veterinär för öronen. Understimulerad.

Magkänslan sa nej. Så jag avvaktade. Det kändes för snabbt, för svårt. Men den 2a december skrev jag igen: har ni hittat något nytt hem än?

Träffa hunden

Men jag åkte dit. 8 december. Och PANG. Så var jag kär.

Gun fick träffa hunden och det gick superbra. Vi tog en gemensam promenad och han var superduperartig och lyhörd för Guns språk. Kändes toppen!

Jag sa att jag helt klart var intresserad men att Gun behövde löpa innan han får komma till oss. Inte så sjysst att släppa in en ettårig rottishane hos en löptik, liksom.

Pling: ”Vi tyckte det kändes bra när du hälsade på och känns som en bra plats för x. Så håll oss uppdaterade så har vi faktiskt pratat att vi inväntar för att se hur du vill/känner ”

Och sen inleddes en väntan. Och att finläsa hunddata.

Alla i kullen har JLPP-testats fria, pappa A UA (ipo1), mamma också friröntgad. Båda känd mental status, mamman dock med 3a på skott. Ingen toppenstamtavla, men inga stora brister heller vad jag kunde se.

• 

Jag vill inte ha en superhund som ska vinna VM, så jag tyckte ändå det kändes passande. Jag vill tävla bruks och jag vill ha en hund som är glad och frisk.

Pris för en omplacering

Så nu väntade vi. De hörde av sig rätt ofta och frågade om Guns löp var igång. Det var det aldrig! Konstigt nog, hon skulle börja löpa i början av december men det var bara som att det aldrig drog igång.

Till slut blev alla otåliga. Jag kände mig pressad. Dessutom tyckte jag att priset som ägarna begärde var alldeles för högt, speciellt med tanke på att de ofta bad mig att ändå ta hunden så snart som möjligt trots att Gun inte börjat löpa. Om jag kunde lösa så jag kunde ta honom ändå. Det kändes bara helt fel.

Jag hörde mig för bland kompisar och hundkunniga och alla tyckte priset var överdrivet, så till slut skrev jag att jag inte kunde köpa honom för så mycket pengar. Då blev det… DÅLIG STÄMNING.

”Vi hade kunnat få det dubbla om vi la ut honom på säljsidor!!” sades det. Bland annat.

• 

Och då fick jag ont i magen. Är priset så viktigt? Jag har aldrig själv omplacerat, men jag känner ju att en ettårig, otränad och oröntgad hund som inte gjort MH inte ska kosta så himla mycket. Framför allt hade jag fasen hellre GETT bort mina hundar om jag var i den sitsen och ett toppenhem erbjöd sig, än att lägga ut på blocket.

Magkänslan

Den tråkiga stämningen bara eskalerade och jag kände bara nej nej nej nej detta är inte rimligt. Detta är inte rätt. Allt känns fel, jag kan inte ta den här hunden dels för Guns löp men också för att det blivit så jävla tråkig stämning.

Så jag sa nej men ”tack ändå” men lyssnade på magkänslan. Var skitledsen såklart! En riktigt fin hund som jag inte egentligen ville tacka nej till men som det blev så konstigt med. Usch, jag våndades. Hade sett fram emot en till hund.

Vet ni vad det sjuka är sen då?

• 

En timme efter jag tackat nej, började Gun löpa. Den 30/12, nästan en månad senare än beräknat. När jag väntat och väntat så jag skulle kunna ta in en ny hund.

Tydligare tecken än så kan man inte få va?

Det blir en till hund någon gång, men jag har inte bråttom. Det får ta den tid det tar. Och hellre väntar jag 10 år än att ta en som inte känns rätt i magen på varken mig eller Gun.

Återigen: jag vill inte ha några spekulationer eller så av detta inlägg. Bara skriva för att ge tips på vad man kan titta på när man letar omplacering. Jag hoppas verkligen inget annat än att denna hunden ska få komma till ett bra hem och må bra med sina nya ägare och att tidigare ägare kan få det lugnare och skönare hemma.

God fortsättning, hörrni! Vi ses om en vecka, då blir det inkallningstips 😍