I veckan var det 3 år sedan Bulten dog. Jag tror aldrig jag kommer att komma över det men för dig som befinner dig mitt i chocken och sorgen efter att förlorat en hund vill jag skriva detta.

Det blir bättre.

Du kommer inte glömma.

Du kommer aldrig hitta en likadan hund. Och det är bra.

Det kommer aldrig att finnas likadan hund, en som får dig att känna samma sak och samma band. Men det är en bra sak – du kommer att hitta en annan hund och ni kommer att ha det underbart ändå.

Du kommer att bli hel igen. Kanske inte av en annan hund, eller så kommer du det. Men oavsett så kommer du bli hel igen. Du kommer att läka.

Det är pissigt att vi människor måste fatta vedervärdiga beslut över våra fyrbenta bästisars liv. Men du har gjort rätt. Jag tänker faktiskt bara förutsätta att du som läser detta gjorde ditt absolut yttersta för din hund och när det inte räckte så agerade du som en bra hundägare och lät hunden slippa lida. Det var rätt. Även om det känns så inihelvete fel. Det får det göra. Jag kände också så.

När Bulten dog så låg jag i sängen i veckor och bara grät. Det var som att någon tagit iskallt grepp om mitt hjärta och tryckt ner det i magen och allt gjorde ont och var mörkt och vidrigt. Klart jag kände att något som gör så ont – såpass att det blev fysisk smärta – inte kunde vara rätt. Jag visste logiskt att det inte gick mer men det är inte samma sak. Jag vet och jag vet inte. Jag vet att det var hemskt och jag vet att han hade haft det hemskt om han fått vara kvar.

Osjälviska beslut är ibland så jävla sämst så man bara undrar vad fan det är för dumt jävla skämt livet är. Men så kommer små, små, minitatyrer till ljusglimtar och visar sig. Du börjar le åt något, kanske ett kul meme. En dag märker du att du ler när du tänker på hunden istället för att falla ner i avgrunden och gråta huvudet av dig.

Plötsligt inser du att livet går vidare och att även om det aldrig kommer att bli samma så blir det bra ändå.

Livet blir faktiskt bra.

Och nej, jag har inte slutat sörja. Eller ens gråta.