”Förmänskliga inte hunden”, säger de och pekar på hundtäcken. Pekar på de som lyfter upp vovven i jobbigt hundmöte. Himlar med ögonen.

Och visst, jag kan väl fatta det på ett sätt. På många plan är hunden mer än BARA ett djur nu för tiden, och ribban för kläder och lyhördhet inför hundens känslor är högre än för några år sedan. Men om vi snackar inlärning, så tycker jag att just denna typ av person brukar vara smärtsamt efter.

För det är inte sällan just dessa människor just förmänsligar sina hundar i träning. När det gäller att lära hunden saker alltså. Eller att utsätta den för miljöer och situationer. ”Han kan hemma”, säger de och förstår inte att det inte är samma sak. ”Du VET vad detta betyder” säger de och stirrar in i ögonen på vovven.

Breaking news för dig: nej, hunden fattar bevisligen inte.

Ett djur beter sig som den lärt sig. Inte som en människa, som kan generalisera. Ett djur har ingen agenda. Är inte manipulativ eller lurig som en människa. Den vägrar inte utföra det du säger för att den vill jävlas eller för att retas eller något sådant. Det är du som inte lärt in tillräckligt väl.

Och sanna mina ord, att en hund har täcke på sig när den fryser är inte mer förmänskligande än att tro att hunden försöker bli herre i huset.

Antar att det är ett enkelt sätt att snacka i hundvärlden och tro mig, jag har själv varit där. Det är bekvämt att anklaga andra för att göra fel. Men ska man göra det får man faktiskt försöka titta lite längre än sin egen näsa räcker. Helst… OBS att jag är medveten om att jag i detta inlägg kritiserar just andra hundägare. Men syftet är alltså att uppmana att tänka ett varv till kring förmänskligande. Kanske öppna någons ögon och ge nå nice aha-upplevelse? Hoppas det! Hoppas inte det tas som en massa pekpinnar hallå

Och, en grej till: så länge man är medveten om att man har ett djur i sitt hem. Och faktiskt låter detta djur få utlopp för sina djuriska behov. Vad är det hemska med att den då och då blir lyssnad på lite förmänskligande?