Efter långledighet känner jag ofta att ett tryck släpper. Som att luft man samlat in och upp i axlarna äntligen pyser ut. Jag börjar slappna av, andas ut, ta ny luft. Det är som att förväntningarna som kommer med en långhelg äntligen släpper taget. Förväntningar jag inte ens visste att jag hade förrän nu.

När folk är lediga vill vi göra saker. När vi gör saker vill vi visa det. Såklart, man delar ju hellre med sig av roliga aktiviteter än diskberg, snoriga bråk och tristess. Det är inget konstigt med det. Men jag har inget filter. Jag tar in allt och min hjärna sorterar inte. Så under dessa helger blir det helt enkelt mer som tas in.

Och jag tänker, nu i efterhand, på hur mitt liv ser ut. Hur påskhelgen sett ut. Vi har inte pysslat eller rest bort. Vi har mest suttit hemma i trädgården, gått ner till havet någon gång. Ätit bullar i solen ibland, tittat på barbapapa ibland. Städat och skrotat omkring, lyssnat på radio och ibland pausat skrotandet för att dansa lite.

Vi har varit lediga men det har inte inneburit några stordåd. Och jag älskar det.

Det snackas mycket om kvalitetstid. Man ska åka iväg, man ska göra roliga aktiviteter för hela familjen, man ska vara superduperglad och tacksam och jättemycket sams. På kort tid. Mycket kul på lite tid. Och det är ju kul, och det är något jag ser fram emot att göra mer så småningom. Men jag tror (eller intalar mig själv åtminstone) att kvantitetstiden är magin. Alltså allt vanligt lunk, lite kul ibland och lite trist ibland. Lite skratt här, lite utbrott över något världsligt där.

Att bara hänga, som en familj, är rätt gött när man inte har förväntningar på tiden man spenderar. Den får bara vara. Jag tänker allmänt som familj nu, alltså jag och valpen och barnet. Men oavsett om det gäller ens relation med hunden eller barnet så behöver det ju inte vara så stort hela tiden. Man måste inte åka iväg för att umgås med någon av dem. Jag tror att relationen byggs på just det där vanliga. Inte på tävlingar och träningar med gänget, inte med stora aktiviteter. De är bonusar, men det är en så liten procent av all tid.

När jag tänker så, så blir det lättare att hantera allt. Då släpper allt dåligt samvete över att jag inte GÖR tillräckligt mycket. För det är okej. Jag är, vi är. Och vi är tillsammans och har det rätt bra.