Skrev detta på instagram i måndags:

”Hjärtat i tusen bitar. Ibland måste man ta svåra beslut. Detta var ett sådant. 

Jag tror inte att någon av er tvivlar på att jag älskar Bulten. Min bästa vän i världen. Jag hoppas också att ni förstår att jag har gjort mer än allt för att undvika detta. Däribland även låtsats som att allt varit ok medan jag sett hur hans smärta förvrängt honom. 

Nu måste jag ta mitt ansvar som matte. Jag kan inte göra något annat, kan inte älska honom frisk. Hur mycket jag än vill tro på friskförklaringar, så kan jag inte. Tro mig, jag har försökt. Men jag känner min lilla Bult, och jag vet. Har vetat länge, bara inte greppat. För hur skulle jag kunna greppa detta? Det är ju obegripligt sorgligt. Min lilla bästis. 

Men smärtan finns bara hos mig nu, inte honom. Nu får han ro.”

Sorgen är oändlig, gränslös. Så fort jag slår upp ögonen kommer det tårar. Tårar som inte tar slut förrän jag är helt utmattad. Då somnar jag igen. 

Mörka, mörka tankar. Vill bara vara hos min bästis. Vill till honom. 

Jag vet att jag gjort rätt. Men det är så otroligt sorgligt, bara.