Denna fruktansvärda tomhet. Inte i mig, där är det storm av känslor ena sekunden och tyst, tung sorg i nästa. Men omkring mig är det tomt. Och ännu värre blir det när barnet börjar förskolan. Är fan livrädd. 

Tanken var två hundar. En valp, snart, som Johnny kunde fostra lite. Alltså vara storebror och styra upp. Han gillade ju det. Fan. Skulle tagit ett riktig monster till valp, var tanken. En jag kunde tävla sök med. Och nu tänker jag bara att nej, jag vill bara ha Johnny. Eller i alla fall en storehund som kan berätta. Fan fan fan. 

Kanske skaffar en annan valp då? En aktiv+ familjehund som kan tävla lydnad och kanske spår och vara med på exakt allt. En som mitt barn kan busa med också. En som kan domdera en valp när en monstervalp väl kommer. När huset är klart kanske. Jag vet inte. Skulle ju haft två hundar och ska jag bara ha en så kanske det får bli en snäll och aktiv bara? Inte galen arbetsmaskin, även om jag drömmer om en sådan. Någon dag.

Det är skitsvårt. Jag kommer kanske ändra mig igen. Vi får se. Har all tid i världen just nu känns det som.