Hundra dagar kvar, vem räknar ens så. Hur mycket är hundra dagar? Frågar du min sexåring är det en evighet, inte långt alls ifrån en gazillion år. Men hundra dagar kvar, så stod det i appen. Jag undviker Datumet med dedikation.

Jag vill inte hänga upp mig på nåt. Vet hur tiden sniglar sig fram ändå när man är stor och tung och kan jag ta bort en promille av det genom att ge mig mer av en tidsram så är jag tacksam. Är ungen ute innan midsommar är jag också tacksam. 

Den har konsekvent legat en vecka före sin beräknade storlek, eftersom vi gjort IVF ändrar de inte det beräknade datumet, de vet ju prick när allt skett. Men hade detta varit en vanlig graviditet hade de flyttat datumet. Och jag har så lätt att gå in i sånt, vilja ha kontroll, kunna förvänta mig vissa saker. Men det är en så stor del av graviditeten tycker jag, och tyckte även förra gången, att aktivt släppa kontrollen. Att vägra försöka styra upp. Att släppa sånt man ändå inte kan påverka. Som datumet bebisen kommer. Om man inte har planerat snitt, och inte ens då kan man ju vara hundra. Det är så många saker som kan hända.

Man kan klä in hela sin tillvaro i bubbelplast, man kan göra alla tester och äta allt enligt reglerna och så händer saker ändå.

Läs också: Q&A om graviditeten

Det var en av de sakerna som slog till hårdast förra gången, och som är en välkommen påminnelse nu. Att det inte går att kontrollera allt. Att man måste luta sig tillbaka, låta sakerna ha sin gång. Inte förvänta sig så mycket. Men ändå ha en tydlig riktning.

Det är en trivsam tillvaro för mig, jag mår bra i det. Mentalt mår jag verkligen… skönt. Jag känner mig vilsam i huvudet. Korkad på ett skönt sätt. Bekymrar mig inte så mycket, går mest runt och tar plats. Är större än jag någonsin varit i mitt liv (har redan gått upp mer än jag gjorde hela förra graviditeten) och som tidigare ätstörd har jag i stunder triggats av det, men sen tittar jag snällt på mig själv ändå. Till slut. Ser hur svullen och jäst jag är. Tycker ändå jag är rätt vacker. Bryr mig inte.

Framför allt är jag underbart puckad. Minns inte så mycket. Saker får inte fäste. Tankar kommer och går. Jag nynnar och hummar. Känner att jag är en parodi på Gravid Kvinna. All hjärna ligger väl i livmodern och skvalpar precis som medeltidsgubbarna trodde. Jag har, som vissa av er vet, bland annat ADHD och jag tror aldrig min hjärna håller käften. Det surrar och är som en motorväg av tankar som bara ska köra om och tuta och gasa, tvärnita, fram och tillbaka snabbt snabbt snabbt. Men nu, under graviditeten, är det som en ensam cykel på landsväg. Jag är så jävla korkad och jag älskar det. Känner mig som en lobotomerad tradwife i tiktokflödet.

Återkommer om några veckor när jag förmodligen är dödstrött på denna tillvaron av pösmunkighet.

Bild på en, just nu, väldigt glad men inte så intellektuell person:

Ps. för att ingen ska tro att jag mår för bra (för det får man ju inte lov att göra, då kommer genast ”vänta du bara”-kören och sjunger sin lovsång om hur vidrigt allt kommer bli) så är mina fysiska krämpor överjävliga. Foglossning som gör att jag knappt kan leka med mitt barn och verkligen inte gå några promenader med min hund, brutal halsbränna som får mig att vakna och kräkas om nätterna sen vecka 15, illamående, svullen och vätskefylld som en jävla ballong, trött som ett helt ålderdomshem och kan absolut inte sova. Varsågoda att hålla tillbaka era ”vänta du bara”, jag har gjort det här förut och kan säga två saker:
1. Det hjälper INGEN att veta att det kommer bli värre. För de flesta blir det heller inte värre. Men oavsett: sluta pracka på folk skit som inte hjälper dem
2. Jag tycker det bara blir bättre och bättre. Det är bara olika faser med lite bra och lite dåligt. Som livet i stort.

Vad stabil jag verkar va 🙂 Haha sorry blir bara så trött!!!! MEN! Nu är det som det är! Nån mer som är gravid som läser detta? Eller typ som känner samma? Blir lätt så ensamt och isolerat på nåt vis? Bla bla bla Lilly logga ut nu!!!! Okej vi hörs snart igen hej då